Livet i Laponia

Sedan den sista inlandsisen smälte har människor levt i det område som nu utgör världsarvet Laponia. Varje bäck, skog, kulle, klippa, älv och sjö har sitt namn. Människor, djur och växter har anpassat sig till extrema kontraster av vind och lä, barmark och snö, ljus och mörker, värme och kyla. Här är allt i ständig rörelse och förändring. Kunskapen om att leva av naturen utan att förbruka dess rikedom har förts vidare från generation till generation.

  • "Allávárre betyder mycket för mig. Det är här jag har vuxit upp och det är här jag har mina rötter. Idag är byn öde. På vintrarna brukar jag vara ensam flera dagar innan det kommer någon bil." Rikard Åström., Allávárre
  • ”En lyckokänsla att höra grymtandet. Det finns kalv, det finns vajor och ren. Det gick bra i år också. De överlevde. Man är otroligt lycklig att få uppleva detta.” Helena Länta, Jåhkågaska tjiellde
  • ”Då hade vi ju nästan ingenting. Inte hade vi bilar eller något annat. Och vi var vana att klara oss på mycket lite. Nu, när vägen finns, och alla har bil, är det som en helt annan värld.” Per Suorra, Viedás
  • ”För mig är det mina föräldrars största gåva till mig, dessa somrar i Dievssa. Livet där gick ut på att man, redan som barn, själv skulle klara av allt själv.” Lena Viltok
  • ”En skogssame han önskar värme och mycket mygg. Myggen är våra bästa drängar och våra bästa vänner. Och de är billiga i drift. ” Per-Erik Kemi som får hjälp med myggen att samla ihop renarna
  • ”Eftersom farsan inte hade någon son så tog han med mig och min syster. Tar man med sig barnen ut så blir de intresserade. Och vi är båda jaktintresserade. Både min syster och jag.” Titti Bergman om att vara i Sjávnja
  • "Tack vare vägen och dammbygget i Siidasjávri blev flytten till fjälls lättare. Kvinnor och barn kunde komma upp. Det blev lättare att flytta med renarna över älven och vidare västerut, till Njunjis. Men vägen och dammbygget kom inte bara med fördelar, det blev mycket trafik efter vägen och många turister, fiskare och småviltjägare började komma hit." Per Gustav Nutti, Baste čearru.
  • "Efter att ha vuxit upp med renskötsel så var det helt naturligt för mig att börja arbeta med renar. Man är fri men ändå inte. Till stor del är det renarna, vädret och årstiden som är mina arbetsgivare. Man blir inte rik i pengar räknat, men man lever lyckligt." Jessica Länta, Jåhkågaska tjiellde