Den dyra friheten

– Nog skulle man syssla med något annat, egentligen, säger Elisabeth Vannar fundersamt Men man trivs väl med detta, och värdesätter den frihet det här innebär. En dyr frihet.

Skuollá är beläget på gränsen mellan Padjelanta/Badjelánnda och Sareks nationalparker. Här har Sirges sameby en större anläggning där de märker kalvarna i juli varje år. Arbetet tar ungefär en vecka och istället för det traditionella lassot har nu alla spön med en ögla i änden. Nu gäller det att snara de små kalvarna. Ingen i hagen får använda lasso. Efter några fumliga och trevande timmar med många misstag så börjar folk komma på tekniken. Arbetet går lugnt till och renarna går lugnt omkring i hagen.

Trots att vintern varit svår så har Per Anders och Elisabeth kalvar att märka. Barnen Sanna och Antaris har också stänger. I de allra flesta renskötarfamiljen har mannen eller kvinnan ett arbete, fast eller deltid. Men varken Elisabeth eller Per Anders arbetar med annat än renarna.  Elisabeth säger att hon tidigare försökt kombinera renskötseln med fasta jobb. Men det fungerade inte.

– Till slut gick det inte ens att ta vikariat. Det passade inte med det här.

De verkar inte särskilt bekymrade. Och klagar gör de inte.

– Om man trivs med något så satsar man på det. Och vi drar in på saker och ting. Leva enkelt, säger hon.

När barnen var små och föräldrarna måste ut till renarna så ställde fastrar och farmor upp och tog hand om barnen, berättar hon. Utan dem hade det inte fungerat. För Elisabeth var omställningen stor. Då hon inte vuxit upp med renskötsel var det i början ett främmande sätt att leva. Men hon bestämde sig för att satsa på det här under de första åren. Och se om de fungerade. Och på den resan är det.

Liksom i andra renhjordar idag så finns det inga större mängder med stora rentjurar i Sirges hjord. Forskare och ekonomer har räknat ut att det mest lönsamma är att sälja kalvarna. Liksom i andra samebyar så har Per Anders och Elisabeth alltmer gått över till att sälja kalv.

– Vi satsar inte så mycket på sarvslakten numera, säger Per Anders.

Per Anders berättar att det inte behövs så många sarvar i en renhjord. En på trettio räcker, tror han. Det här med sarvslakt tror de mera är en kulturell tradition inom byn. De hankalvar de nu märker kommer att säljas till slakt kommande vinter.

– Ekonomiskt går det inte att spara handjuren till de är fullvuxna, säger Elisabeth. Alternativet är att jobba med något annat.
De stretar på med en levnadsstandard som medel-svensson inte skulle kunna drömma om att leva på. De maskiner de har är inte precis nya. Skotrarna är gamla och det medför att Per Anders tillbringar mycket tid i garaget där han mekar och fixar med dem.

Skuollá ligger inom västligaste Sarek. Österut börjar de många och trånga dalar som vindlar sig mellan topparna. Sommartid finns hela tiden vandrande turister som följer de orösade dalbottarna. Trots att det aldrig är horder av dem som finns där så utgör dem, enligt Per Anders, ett problem. Just juli månad, då renarna skall äta upp sig och lägga på hull för vintern störs de ideligen i sitt bete.

Den risk som de ser med att området nu blivit ett världsarv är att området kan bli mera känt och ett populärt mål, speciellt för sommarturismen. Om det utvecklar sig mot detta så vill de ha möjlighet att reglera vandringsturismen i de känsligaste områdena.
– På vintern, från november till april spelar det ju inte någon roll, säger Per Anders. Men sommartid har jag sett att turister faktiskt flyttar med renar, precis som vi gör, när de kommer gående i dalbottnarna.

När morgonsolen börjar värma är det dags att släppa ut hjorden. Ett tecken på att märkningen gått lugnt till är att få kalvar blir kvar när hjorden släpps ut. De flesta springer upp på fjällsidan tillsammans med sin moder. För familjen Vannar väntar nu tältkåtan med mat och några timmars sömn. Innan nästa hjord tas in på kvällen.