Fiskelycka

  • Per Suorra
  • Foto: Carl-Johan Utsi

Under hela barmarksperioden färdas han i de här trakterna. Ibland på en kalvmärkning på fjället.  Men för det mesta är Per Suorra ute på någon av sjöarna Sádijávrre eller Láŋas. Foto: Carl-Johan Utsi

Bägge sjöarna är påverkade av vattenkraftens utbyggnad. Sádijávrre är reglerad. Láŋas är inte uppdämd, men påverkas av hur kraftstationen i Viedás reglerar vattenflödet.

Per Suorra är en av traktens mest flitiga fiskare. I mån av tid för renskötseln och beroende på väder och årstid fiskar han i sjöarna i omgivningen. Hans nattsömn är inte så god om han inte har näten i sjön.

Hans hem under sommaren är en liten koja vid stranden av Láŋas. Närmaste granne är en flygbas med helikoptrar. En bit ifrån honom ligger naturum, ett besökscenter för världsarvet Laponia. Ovanför går vägen till Rijtjem. Just nu, under sommaren, är trafiken livlig. Det passerar flera bilar i timmen.

Redan klockan fyra på morgonen är han ute på sjön och drar upp näten. När vanliga människor stiger upp har han gjort upp dagens fångst och hans arbetsdag nästan över. Idag har han lagt ut näten i Sádijávrre.

– I sjön finns en massa olika sorter, i väständan mest sik och röding, och i öst både gädda, harr och abborre.

Speciellt i Láŋas, berättar Per, har beståndet av gädda ökat kraftigt. Han tror att det har att göra med att vattnet blivit varmare. Láŋas är inte heller längre så fiskrik. Och den fisk som finns är mindre än förr. Något fel är det, kanske beror det på att klimatet har förändrats.

– Och inte vet jag om det här fisket lönar sig, avbränningarna är så stora. I de här reglerade sjöarnas bottnar finns en massa träd, buskar, rötter och annan bråte som gör att näten rivs.

När Per tänker tillbaka på hur de levde här innan vägen nådde hit och innan sjöarna här reglerades säger han att livet då var helt annorlunda. Strax innan midsommar startade man resan västerut i Stuor Julevulusspe (Luspebryggan), en mil väster om Porjus. Flytten väster kunde förr ta några veckor, beroende på väder och om isarna gått upp i de sjöar de kom till. Man hade fasta ställen man slog upp sina tältkåtor på längs sjöarna. När man nått upp till den västligaste av dessa var det dags att ge sig av och samla ihop renhjordarna för att märka årets kalvar.

Några veckor senare, när detta var avklarat, var det dags att börja med fisket. Fångsten saltades ner i tunnor som efter hand transporterades österut, till uppköparna. De bodde längs sjöarna till långt in på hösten. Flytten österut började inte förrän isarna tvingade dem.

Nu, när vägen finns, och alla har bil är det som en helt annan värld. Idag kan Per åka till Gällivare över dagen för att proviantera.

– Då hade vi ju nästan ingenting, säger Per. Inte hade vi bilar eller något annat. Och vi var vana att klara oss på mycket lite.