Renens landskap

Vi följer fortfarande samma stigar

  • Gåvvå: Jan Erik Nilsson
  • Foto: Jan Erik Nilsson
  • Foto: Carl-Johan Utsi
  • Foto: Carl-Johan Utsi
  • Foto: Carl-Johan Utsi
  • Foto: Carl-Johan Utsi

Renhjordarnas vandringar har bidragit till att forma Laponias unika natur till ett landskap med stor biologisk mångfald. Stenålderns jägare följde de vilda renarna på deras ständiga vandringar och fångade djuren. Dagens fjäll- och skogsrenskötsel bygger på vildrenens vandringar och årscykler.

Renen är av naturen en vandrare. Den finner sin föda på olika platser under olika årstider. Skogsrenen rör sig enbart över myr- och skogsmarker och går aldrig upp till fjällen. Fjällrenen vandrar över vidsträckta områden. Under försommaren betar den på sankmark, i björkskogar och på myrar, där växtligheten är tidig och frodig. Under högsommaren rör den sig i fjällområdet, ända ut mot norska kusten. Vår och höst går fjällrenen ner till lågfjället och fjällbjörkskogen. På vintern betar den lav i de snötäckta barrskogarna.

I dagens samebyar måste renarna flyttas mellan olika områden under året för att de ska överleva. Renägarna är bofasta, men renen följer fortfarande sina uråldriga vandringsvägar.

Renen är en markberedare för många växter. När den trampar och rör upp jord bidrar det till att höja temperaturen i marken. Av det här frodas lavar, mossor och andra växter.