Kungsörn

Aquila chrysaetos (latin)
Goasskem (lulesamiska)
Goaskin (nordsamiska)

Både kungsörn och havsörn är vanliga i Laponia. De bygger bo i träd och i klippskrevor. Om boet är byggt i ett träd krävs det gamla och kraftiga tallar för att bära upp det, då ett riktigt gammalt bo kan väga ungefär 1 ton. Det händer att tallar knäcks av örnboets tyngd.

Örnen är en effektiv jägare under våren och sommaren när småkalvarna är lätta att ta. I maj när renkalvarna har fötts i Laponia kan man se kungsörnar uthålligt cirkla över dem. Örnarna slår klorna i ryggen på kalven och lyfter bort den. Äldre, rutinerade vajor kan klara av att skydda sin kalv, men unga vajor kan örnarna lätt lura bort och distrahera för att sedan ta kalven.

Kungsörnen lever också av mellanstora byten som harar och ripor. Om än ovanligt så händer det att flera örnar samarbetar och även dödar större renar.

Skvattram

Rhododendron tomentosum (latin)
Guohtsakrásse (lulesamiska)

Vandrar du längs myrområdena i Muddus/Muttos och Sjávnja/Sjaunja ser du ofta skvattram vid sidan av stigen. Den blommar på fuktiga platser som vid kanten till en myr eller en sjö. Men skvattram kan också växa ute på hedar. Du känner igen den på de vita blommorna och den starka doften.

Doften har lockat till olika slags användning. Folk har använt skvattram för att driva bort ohyra eller möss och för att tvätta sår. Du kan gnugga fram doften ur växten eller koka den i vatten för att använda vätskan. Om du saknar myggmedel kan du gnida in huden med lite skvattram.

Skvattram kan också användas för att färga garn och ger då en gul färg. Många brukar också lägga det bland sina vinterkläder som man hänger undan i förrådet över sommaren.

Hjortron

Rubus chamaemorus (latin)
Láttak (lulesamiska)
Látta, luopma (nordsamiska)

Hjortron är Laponias guld. Olika familjer har sina egna hjortronställen, där de har plockat bär i flera generationer. Tillgång på hjortron är ofta sommarens samtalsämne, eftersom väder och vind påverkar hur mycket hjortron vi får. Hjortron blommar tidigt och frostskadas lätt. En sommar lyser myrarna av bär och nästa år finns det nästan ingenting på samma myr.

Det beror också på att många hjortronplantor inte orkar blomma varje år. Året efter ett rikt hjortronår blommar de mindre och ger färre bär. Sådana år får du leta efter hjortron på andra myrar istället.

En hjortronblomma är antingen en han- eller en honblomma. När insekterna flyger från blomma till blomma på hjortronmyrarna för de med sig pollen från hanblomman till honblommans pistill, som då befruktas och bildar bär.

Tallbock

Monochamus sutor (latin)

Tallbock dras till skog som nyligen har brunnit. Efter den stora skogsbranden i Muddus/Muttos år 2006 kom den flygande för att föryngra sig och var vanlig bland de brända tallarna i de södra delarna av nationalparken. Honan lägger nämligen ägg i brända barrträd.

Namnet tallbock har den fått tack vare sina långa antenner. Du kan skilja på honan och hanen genom att hanen är smalare och har dubbelt så långa antenner som honan.

Tallbockens larver lever under barken på tallar och granar och de kan gräva sig en decimeter in i veden för att få skydd. Hålen som larverna skapar är en anledning till att skogsindustrin betraktar tallbocken som en skadeinsekt.

Fjällröding

Salvelinus alpinus (latin)
Rávddo (lulesamiska)
Rávdu (nordsamiska)

Fisket efter fjällröding har alltid varit viktigt för dem som lever i Laponia. För alla som bor vid de stora fjällsjöarna och älvarna är rödingen en basvara. Den fiskas både med spö och nät och det är inte särskilt ovanligt att äta fisk till frukost, lunch och middag under sommaren. För att få bättre hållbarhet är det många som röker rödingen, antingen över en eld i kåtan eller i en varmrök.

Rödingen lever i kalla vatten. Du hittar den oftast i uppe i högfjällens sjöar och vattendrag, men den kan också finnas i de fjällnära skogssjöarna. Under sommaren kan rödingen vandra upp i små bäckar långt uppe till fjälls, för att på hösten återvända till djupare vatten. När rödingen leker på hösten får den mer färg i sin praktfulla dräkt med röd buk och vita fenkanter.

Rosenrot

Rhodiola rosea (latin)
Galbberássi, Hádjaruohtas (nordsamiska)

Rosenrot är lätt att känna igen tack vare den goda doften. Roten doftar som en ros och brukar användas för att göra doftvatten.

Men främst har rosenrot använts av människor för att få energi och orka längre. Rosenrot har en tjock jordstam som anses ge styrka och öka uthålligheten. Den kan torkas, kokas eller ätas som den är. Den innehåller mycket C-vitamin.

Eftersom det tar många år för rosenrot att blomma ska man inte plocka för mycket av den. Ta bara någon enstaka planta och låt resten stå kvar.

Náhppe

”Allt som renen gav togs tillvara. Inte en droppe fick gå till spillo när man mjölkade renarna. Den mjölk som blev kvar i náhppen fick inte sköljas med vatten, man sköljde med kaffe. Sen sköljde man ur náhppen med vatten så att den inte skulle surna.”  (Äldre kvinna från Laponia)

Náhppe är ett mjölkningskärl som liknar en stor träskopa. Den är tillverkad av en urholkad björkvril, har ett greppvänligt handtag och den rundade formen gör att den kan ställas på ojämna underlag. De insvängda kanterna gör att mjölken inte skvalpar ut.

Av renen har man bland annat fått kött, material till kläder och slöjdföremål, men även mjölk. Renmjölken har varit en viktig del av den samiska maten. Ost och de andra produkterna som man tillverkade av mjölken åt man som de var, satte i kaffet eller använde som medicin. Samer har även haft getter som mjölkdjur, eftersom en bra mjölkget kan ge upp till en liter mjölk per mjölkning. Av en ren får man bara en till två deciliter mjölk.

I dag har náhppens funktion som bruksföremål försvunnit eftersom man inte längre mjölkar renar eller getter. Samiska slöjdare tillverkar fortfarande náhppe men formen, utseendet och även funktionen har förändrats. Idag är det estetiska viktigt, att den ser bra ut och står snyggt. Förr var det viktigt att den var funktionell, hållbar och lätt att ta med sig under flyttningarna.

Renskälla

Biellu, gilka (nordsamiska) 

En bra skälla kan man höra på flera kilometers håll om det är rätt väderförhållanden. Speciellt i skogslandet där man inte har uppsikt över alla renar har man använt skällor för att hålla koll på var renarna är. Genom att sätta skällor med olika ljud på vissa renar kan man lokalisera dem i skogen. I dag är det många som också använder sig av modern teknik som gps-halsband på renarna, vilket gör att man inte är lika beroende av skällorna som man var förr.

Skällorna är också viktiga för att hålla renarna samlade eller för att locka dem till sig. Renarna dras till ljudet av en skälla och samlas kring skällrenarna. Renarna håller också koll på omvärlden genom att lyssna på skällornas ljud. Om skällrenarna plötsligt blir oroliga och hastigt börjar röra sig hör de andra renarna att något är på gång.

Genom att ha koll på sina skällor, har man koll på sin renhjord.

Manlav

Bryoria fuscescens (latin)
Slahppo (lulesamiska)
Guossalahppu, lahppu (nordsamiska)

I gamla barrskogar är träden ofta draperade av hänglavar. Den trådiga och mörka manlaven är vanlig i Laponias gammelskogar. Men utanför skyddade områden finns det knappt några hänglavsskogar kvar.

Manlaven är enormt viktig som föda åt renen under vintern. I perioder när skare och snö gör det svårt för renen att gräva sig ner till lavar och växter på marken är manlaven räddningen. Vandrar du i Muttos och Sjávnja kan du stöta på lavträdsstubbar. Det är stubbar efter att någon har fällt lavrika träd en snörik vinter för att ge renarna tillgång att äta trädens hänglavar.

Även människor kan äta manlav som är rik på stärkelse. Men urlaka den först, eftersom lavsyrorna kan göra dig illamående. Manlav är också populär hos många fåglar som isolering när de bygger bo.

Lodjur

Lynx lynx (latin)
Albas (lulesamiska)
Albbas (nordsamiska)

”Lon river och äter renar endast under den tid, månen är i avtagande, sade de gamla.”
Anta Pirak, 1929

Lodjur trivs i blockig och klippig terräng och är specialist på att smyga sig på sina byten, till exempel renar som betar. Den attackerar snabbt men orkar inte förfölja bytet alltför långa sträckor.

Ett lodjur kan också sitta på pass och vänta på att ett bytesdjur kommer nära. Helst jagar den under natten och i skymningen. På dagarna gör den som andra katter, ligger och vilar på en plats med god utsikt.

Det skygga lodjuret är Europas största kattdjur och det enda vilda kattdjuret i Skandinavien. Lon är en ensamjägare. Det är egentligen bara när honan har ungar man kan se flera lodjur tillsammans. Parningen sker i mars-april och honan föder upp till fyra ungar i maj-juni.

Lynx

The lynx is relatively unusual but there are good chances to see one for you who spend time in the mountains. You have the best chance if in early spring you spend a day at a strategic point with a broad panorama and systematically scan the mountain landscape.

The lynx is the lone hunter always on the move. It kills the animals it can get at, and eats cadavers that other predators leave. When the lynx has eaten, it this members the prey and hides it in a food stash for future needs.

The lynx is related to the marten, otter and badger. Besides coniferous forest, its natural habitat is probably both mountainous and tundra environments, but historically, the lynx has in many places been driven out of coniferous forest areas. In Sweden it is associated with the mountains, but a small lynx population has now been established in forest areas in western Medelpad and neighbouring landscapes.

In the past, when the lynx was more common in northern Sweden, single individuals occasionally wandered all the way south to Skåne. The lynx also occurs in mountainous and tundra areas in the whole of northern Eurasia and North America. The species prefers a somewhat solitary existence, but research in recent years has shown that there are a good number of social contact between different lynx individuals even outside the pairing season. The young are born in a snow cave in early spring, and follow the female for almost a year.

Harr

Thymallus thymallus (latin)
Hárri, soavvil (nordsamiska)
Hárre (lulesamiska)

Harren trivs i klart och rinnande vatten, men fram emot hösten brukar den lämna sina sommarbäckar och ta sig till djupare vatten.

Den harrika älven Sjávnjaädno har genom tiderna varit bra fiskevatten. För de som levde med gårdsbruk i Sjávnja var harren en av de viktigaste fiskarna. Fisket var i första hand för att få mat till sig själv, men överskottet saltades och såldes.

Harren är en god matfisk, men den måste tillagas färsk och ska rensas direkt efter att man har fångat den. Om den inte saltas ner blir köttet snabbt förstört. Nyfångad har harren en svag doft av timjan.

Ren

Rangifer tarandus (latin)
Boatsoj (lulesamiska)
Boazu (nordsamiska)

På samiska finns många olika namn för renen, från det att den är en nyfödd kalv. På samma sätt finns också en mängd olika namn för allt från hornens form till renarnas färg och päls. All den här kunskapen om renen bygger på att människorna har följt den under väldigt lång tid. Renskötarnas arbete styrs av renens årstidsvandringar mellan vår-, sommar-, höst- och vinterbetesland.

Renen är ett arktiskt hjortdjur som fanns lika tidigt som mammuten. Under tusentals år har renen anpassat sig till det arktiska klimatet. Renens päls har luftfyllda hårstrån som isolerar mot kyla. De stora klövarna gör att den inte sjunker i snön.

Renen är också ett av få djur som kan äta olika lavar, vilket gör att den klarar sig under vintern när det inte finns så mycket att beta. I jakten på bete flyttar renen mellan olika betesområden, en del mil efter mil, andra kortare sträckor. Tamrenens vandringar i landskapet följer samma stråk som en gång användes av vildrenarna.

Flaskstarr

Carex rostrata (latin)
Jieggesuojnne (lulesamiska)

Flaskstarr är ett bra substitut till sockar. Det är mjukt och värmande, lätt att torka vid en liten eld och det går bra att återanvända. Skohö har använts av samerna i urminnes tid och höet som används är oftast flaskstarr. Det samlas under sensommaren för att användas under hela året. Seden att bereda skohö spred sig från det samiska samhället till nybyggarna på gårdarna i norr.

Flaskstarr är en av över hundra arter av starr. Man kan skilja starr från övriga gräsarter genom att de inte har runda strån. Stråna är mer trekantiga. De växer där det är blött och finns överallt, också i fjällen.

Enkelbeckasin

Gallinago gallinago (latin)
Mägástahka, Stuormägástahka (lulesamiska)
Meahkástat (nordsamiska) 

Enkelbeckasinens samiska namn meahkástat eller mägástahka är ljudhärmande. Lätet påminner om ett litet lamm som bräker. Skogssamer som har sina renar på myrland under sommaren har upplevt att de inte hör renarnas skällor för allt ljud som enkelbeckasinerna kan skapa på myren.

Ljudet är lätt att känna igen, men det kan ibland vara svårt att lägga märke till enkelbeckasinen eftersom den är väl kamouflerad och smälter in i myrlandskapet.

Om du har tur att få syn på en enkelbeckasin kan du se hur den letar mask eller insekter genom att borra ner sin långa näbb i myren. Råkar du komma nära utan att upptäcka den kan du bli överrumplad när den flyger upp framför dig och kastar sig fram och tillbaka i flykten.

Det är den vadarfågel som kommer tidigast tillbaka till Laponia och den börjar häcka på myrarna så fort snön har smält bort.

Common Snipe

Gallinago gallinago

The Common Snipe is found in practically the whole of Sweden, on fens and wetlands. It winters in Western Europe as far down as North Africa and perhaps even further south. The Common Snipe arrives in Laponia early in the year and begins to nest as soon as the snow has melted away. The nestlings are quite large and follow their parents as soon as they hatch.

The Common Snipe has excellent camouflage. Based on the edge of mires and on similar ground, it can easily escape discovery. If you are lucky you can see one sitting on a post or other protruding object. It is otherwise difficult to detect unless it is making its bleating sound while in flight, or its other squeaking “tick-tock” sound which it can make either when perching or flying.

If you are lucky enough to see a Common Snipe out on a mire, you can see how it searches for worms or insects by drilling its long beak into the fen vegetation. If you come close without detecting it, you may be surprised by it flying up in front of you with a hissing sound while darting back and forth on the wing.

Smålom

Gurtte (lulesamiska)
Gáhkkor (nordsamiska)
Gavia stellata (latin)

Smålom är en vacker sjöfågel som är lätt att känna igen på sitt speciella läte. Ibland händer det att den trasslar in sig i fiskenät, när människa och lom jagar i samma sjö. Smålom är en duktig dykare och fiskare som går upp på land bara för att ta sig till sitt bo. Där går den går med viss möda högst några meter.

Smålommen fiskar i de stora fjällsjöarna men vill häcka vid små myrgölar. Den pendlar mellan fiskesjöarna och häckningsplatsen, fram till hösten då den lämnar Laponia och flyttar ut till havskusten och ibland ända till Medelhavet.

Förr var det vanligt att använda lommens skinn, bland annat till tobakspungar och förvaringspåsar. Förutom att skinnet är vackert är det också starkt, isolerande och vattenavstötande.

Gråsiska

Carduelis flammea (latin)
Ummolcižáš (nordsamiska)

Gråsiskan är en grå, liten fågel med röd panna som du ser flyga fram och tillbaka mellan björkarna, aldrig ensam utan alltid tätt ihop med andra gråsiskor. Flockarna är på jakt efter sin favoritföda björkfrön, vilket gör att gråsiskan är vanligast just i björkskogarna vid fjällets kant.

Gråsiskan kommer till Laponia varje sommar för att häcka. Den kan ha två kullar samma år och den första kullen följer med när föräldrarna flyttar på sig för att göra bo, para sig och lägga ägg på nytt.

Kråkbär/Kråkris

Empetrum hermaphroditum (latin)
Tjubmám, tjáhppismuorjje (lulesamiska)
Čáhppesmuorji (nordsamiska)

Det svarta bäret. Det är vad kråkbär heter på samiska. De är lite beska men läskande och törstsläckande. Om du är törstig när du vandrar kan du ta en näve kråkbär i farten och äta. Blandar du kråkbär med andra bär får du en god saft.

Kråkbär är lika nyttiga som blåbär, särskilt de som växer i norr. Bäret innehåller antioxidanten antocyanin. Antioxidanter anses motverka sjukdomar och hålla dig frisk.

Det växer på vidsträckta fjällhedar och i fjällbjörkskogar.

Fjädermygg

Chironomidae spp (latin)

Fjädermyggor är mycket vanliga men större delen av fjädermyggornas liv märker du aldrig av dem. De lever nämligen stora delar av sina liv som larver på sjöbotten. När de väl har blivit myggor lever de bara i några dagar. Då syns de desto bättre eftersom de ofta svärmar i myggmoln.

Fjädermyggor är viktig föda, både för fiskar så länge de är larver och för fåglar när de har blivit fullvuxna myggor. Det finns många olika arter av fjädermyggor. De är anpassade till många olika bottenförhållanden och vattenkvaliteter, och sprids mellan olika vatten när de som fullbildade flyger från sjö till sjö.

Glaciär

Goasstejiegŋa (lulesamiska)
Jiehkki (nordsamiska)

Glaciärerna smyckar våra högsta fjäll året om. De består av en massa av snö och is, som rör sig av sin egen tyngd. Den snö som faller ner smälter inte bort, utan packas och övergår till glaciäris som långsamt börjar glida utmed sluttningen.

När den tunga isen långsamt rör sig nöter den på berget. En del av det bortnötta materialet följer med smältvattnet och gör bäckarna och isälvarna grumliga av slam.

Det är alltså glaciärernas förtjänst att vi har de vackra deltalanden i till exempel Ráhpavuobme (Rapadalen). Deltat bildas av det slam från glaciärerna som älvarna för med sig. Vi kan också tacka glaciäris för de vackert formade u-dalarna. Det är isen som har skulpterat ur vårt fjällandskap och bland annat gjort dalarna rundare till formen än vad de var från början.

Fjällbjörkmätare

Epirrita autumnata (latin)
Lasstamádo (lulesamiska)
Lastamáhtu (nordsamiska)

Under somrar med mycket fjällbjörkmätare kan du inte vandra genom en björkskog och undgå gröna larver som fastnar på kläderna. Fjällbjörkmätarens larver kaläter löven på björkstammarna som då oftast dör.

En angripen skog kan se död och trist ut, men angreppen är i själva verket bra för skogen. Skogen förnyas och angreppen är en del av det ekologiska kretsloppet. Björkarna skjuter nya skott och på sikt får vi en fjällbjörkskog med fler stammar. De fallna björkstammarna tillför näring och ger andra växter möjlighet att gro. Och några år efter angreppet är det fler växter, mer fågelsång och bättre renbete.

Vitmossa

Sphagnum (latin)
Darffe (lulesamiska)

Vitmossor kan suga upp väldigt mycket vatten efter att de kramats ur och fått torka. Det gör att de genom tiderna har passat bra att använda istället för till exempel blöjor, toapapper och bindor. Vitmossor är också svagt desinficerande och har använts som förband på sår.

Att myren skiftar i olika nyanser av grönt, brunt, rött och gult också mitt i sommaren beror ofta på att vitmossornas fler än 40 arter som dominerar på Laponias myrar, har olika färger. Det är också vitmossor som utgör torven i en myr, det vill säga de multnande delarna under vitmossornas översta, levande växtdelar. Torv passar också som isolering och används till exempel när man ska bygga torvkåtor och jordkällare.

Lavskrika

Perisoreus infaustus
Guovsak (lulesamiska)
Guovssat (nordsamiska)

Lavskrikan brukar komma när man slagit sig ner i skogen för att äta. Den gillar särskilt korv och fett. Förr sa man att den bar på gamla jägares själar och att det är därför den kommer fram för att hälsa. Om man träffar lavskrikor under jakten är det ett lyckotecken.

Lavskrikan är en typisk fågel i våra gammelskogar och den lever här året runt. Den äter allt, insekter, bär och frön, Den gömmer en hel del mat i laven på grenarna, för att kunna äta senare på året.

Den äldsta kända lavskrikan blev elva år och fem månader. Hanen och honan är väldigt lika till utseendet och de lever i livslånga förhållanden. Under ruvningstiden får honan all mat av hanen.

Cottongrass

Eriophorum angustifolium

Common Cottongrass is a sage species that grows in wetlands in many parts of Sweden. It does not need so much nutrition, so Cottongrass also grows in nutrient-poor wetlands. It has a characteristic appearance, with seed-heads that after blooming resemble feather-like cotton bolls. The bolls are often close together. Since the same plant can have several stems, they look like tufts of cotton.

Historically, tufts of Cottongrass have been used instead of bird feathers, for example in blankets, pillows and other filling. Cottongrass is less suited since it quickly becomes lumpy. Therefore it has been called poor man’s featherbed or poor man’s blanket.

Ängsull

Eriophorum angustifolium (latin)
Gieganjuolla (lulesamiska)
Gieddeullu, niitoullu (nordsamiska)

Ängsull är en växt som renarna gillar och äter så fort den dyker upp under snösmältningen. Den växer nämligen även under vintern. En och samma planta kan ha flera stjälkar och blir då som knippen av ulltussar.

Ängsull växer där det är blött och är inte särskilt kräsen. Den finns även där det är ont om närsalter som kväve och fosfor.

Den är släkt med polarullen som har små, intensivt vita, prydliga ulltussar och växer uppe till fjälls. Jämfört med polarullen ser ängsullen lite mer okammad och vildvuxen ut.

Vattenklöver

Menyanthes trifoliata (latin)
Njuohtso (lulesamiska)
Njuohcu, Muoška (nordsamiska) 

Vandrar du i Muddus/Muttos lägger du säkert märke till den speciella blomma som speglar sig i vattnet och nästan ser ut som en hyacint. I Laponia hittar du ofta vattenklöver längs stränder och vid långsamt flytande bäckar i myrlandet.

Vattenklöver är en favoritväxt för älg och ren. Renarna betar den ivrigt och försöker också få i sig de delar som finns kvar under jord. De grova stammarna och rotstockarna växer tätt intill varandra och bildar mer eller mindre en matta.

Vattenklöver är rik på stärkelse och smakar beskt. Den har också varit en viktig medicinalväxt, främst för att den sägs vara aptitretande och bra för matsmältningen.

Järv

Gulo gulo (latin)
Jiervva, gierkke (lulesamiska)
Geatki (nordsamiska)

Järven rör sig över stora områden och tar sig smidigt fram på snön tack vare sina breda fötter. Den trivs i många typer av områden, men allra bäst i steniga och klippiga marker där den kan söka skydd.

En järv är inte särskilt stor, men uthållig och stark. Den är ett utpräglat rovdjur, men äter också kadaver den inte själv har dödat. Den gräver ned och gömmer köttet på olika platser som den återkommer till.

Järven orsakar stora problem för renskötseln eftersom den skadar och dödar renar. Om det är mycket snö är det lätt för en järv att komma ifatt renarna. Järvbeståndet inventeras vintertid och antalet föryngringar, järvlyor med ungar, som påträffas i renskötselområdet ligger till grund för hur stor rovdjursersättning samebyarna får. Länsstyrelsen ger regelbundet tillåtelse till skyddsjakt på enstaka järvar.

Fjällpipare

Charadrius morinellus (latin)
Láhul, láful (lulesamiska)
Láfol (nordsamiska)

En fjällpipare är helt orädd när det handlar om att skydda sitt bo och sina ungar. Den haltar, låtsas ha skadade vingar och gör allt för att locka undan upplevda faror från boet. Men om du tar det lugnt och inte kommer alltför nära kan den ligga kvar i sitt bo och ruva.

Om du alls ser den, för den är inte lika vanlig som sin släkting ljungpiparen.

Fjällpipare är även den en flyttfågel och övervintrar i Nordafrika, bland annat i Tunisien. I slutet av maj flyttar den upp till våra områden och häckar på öppna fjällhedar.

Dotterel

Charadrius morinellus

The Dotterel nests on open mountain moors a few hundred metres above the tree line.

The Dotterel lives on insects and seeds. It is characteristically a migratory bird that winters in the step and Sami arid areas of North Africa. Spring migration takes place very rapidly at the end of May and the bird can be seen, only fleetingly, when the flocks rest on big fields. One well-known stopover site is Laggadalen east of Uppsala.

You need plenty of luck to catch sight of the Dotterel on a mountain moor, since it is fairly rare but if you happen to see one and keep calm it is trusting and can stay on its nest, brooding quite close to you. But do not test the patience of the Dotterel too much. If you arouse the interest of for example crows and ravens, they in turn can detect the brooding Dotterel.

Fjällsmörblomma

Ranunculus nivalis (latin)
Fiskesrássi (nordsamiska)

Fjällsmörblomma hittar du på platser där det finns smältvatten i marken. Den trivs nära snödrivor eftersom de håller marken fuktig under en stor del av sommaren.

Den klargula blomman liknar en vanlig smörblomma, som också finns i fjällen men växer på lägre nivå. Fjällsmörblomma finns i hela fjällområdet men är vanligast ovanför skogsgränsen.

På nordsamiska heter smörblomma kort och gott ”fiskerássi” – det gula gräset. Kanske lägger du märke till att där den växer finns inget ris. Riset klarar inte froströrelserna i marken, som trasar sönder risets rötter. Men fjällsmörblomman överlever. Den är anpassad till ett kärvt klimat.

Ängspiplärka

Anthus pratensis (latin)
Heartavizar (nordsamiska)

Råkar du inte på någon annan fågel om du vandrar i fjällen i augusti, kommer du åtminstone att se och höra ängspiplärka. Den håller gärna till i buskar och snår men det är alltid någon ängspiplärka som flyger upp och sjunger. Den säger ifrån om du kommer för nära boet.

Ängspiplärka är den vanligaste fågeln på fjällhedarna i Laponia. Göken, som inte bygger egna bon utan lägger sina ägg i andra fågelbon, lägger gärna sitt ägg hos ängspiplärkan.

Ljungpipare

Pluvialis apricaria (latin)
Hudi (lulesamiska)
Bižus (nordsamiska)

Ljungpipare är en av de fåglar som samer har betraktat som heliga, basselåtte. Du skulle till exempel alltid se till att äta något innan du gick ut på morgonen, för att på tom mage höra ljungpiparen kunde betyda att något ont skulle inträffa. Detsamma gällde för göken.

På lulesamiska har ljungpipare ljudhärmande namn, hudi, som syftar på fågelns melankoliska, speciella läte. Du hör det särskilt om du råkar komma för nära boet. Om du plockar hjortron i närheten av en ljungpipare så upphör den inte att varna förrän den upplever att faran är över för äggen eller ungarna.

Den bygger ett sparsmakat bo rätt på marken på en fjälläng eller på en tuva på myren.

Fjällämmel

Lemmus lemmus (latin)
Luomek (lulesamiska)
Goddesáhpan (nordsamiska)

Under vintern gräver fjällämlarna gångar under snön. De äter mossor, gräs och örter och lever gott under snötäcket. När snön har smält bort kan deras gångar synas som små vägar i riset, särskilt om det varit ett så kallat lämmelår.

Det här betyder också att lämlarna behöver bra snöförhållanden för att klara sig. Precis som för renarna försvårar det om snön närmast marken fryser till is. Renarna kommer inte åt betet, och lämlarna kan inte gräva sig fram.

Ett vanligt år ser man inte särskilt många lämlar. Men under lämmelår är de överallt. Fjällämmel är också viktig föda för många rovdjur i fjällen, bland annat för fjällvråk, fjälluggla och fjällräv, vars populationer då också påverkas när lämmelstammen kraschar.

Fjällsippa

Dryas octopetala (latin)
Nuorsá eller golka (nordsamiska)

När fjällsippan blommar ser du den på långt håll eftersom blommorna är vita och ofta står tätt. Den måste ha ett tunt snötäcke på vintern och den gynnas av kalk eller andra basiska mineraler i marken. Därför saknas den i de delar av fjällen som är kalkfattiga.

Kalkrika ställen där det är många fjällsippor kallas för Dryashedar, eller fjällsippehedar. Där växer även andra mer eller mindre sällsynta fjällväxter, bland annat lapsk alpros, fjällglim, purpurbräcka, kantljung, fjällklocka och flera spiror och orkidéer.

Kring Virihávrre i Badjelánnda nationalpark är stora områden rika på kalk. Här växer många olika arter och den kallas ofta för Virihávrrefloran.

Kvanne

Angelica archangelica (latin)
Båsskå, fáddno (lulesamiska)
Boskam fádnu (nordsamiska)

Fjällkvanne är sedan lång tid känd både som uppskattad grönsak och medicinalväxt. Den är C-vitaminrik och hela växten går att använda; roten till medicin, stjälken och bladen till att syras med mjölk och fröna som en krydda. Både samer och andra plockar blomstjälkarna innan blommorna slagit ut. Sedan skalar de av det yttre mycket beska skiktet och äter resten som råkost. Du kan också grilla stjälkarna vilket gör dem mindre beska. Smaken är frisk och starkt kryddig och kvannen har använts som en av flera kryddor i likör och sprit.

Förr ansågs kvanne vara en helig ört som skyddade mot onda andar. Om du skulle träffa främmande människor var det ett bra skydd att ta en bit kvannerot att tugga på.

Fjällkvanne är vanlig i Laponia och växer i fjällen på fuktig och näringsrik mark.

Sångsvan

Cygnus cygnus (latin)
Sjnjuktja (lulesamiska)
Njukča (nordsamiska) 

På samiska heter mars svanmånaden. Det är då sångsvanarna kommer tillbaka till våra trakter. De flyger nästan ljudlöst men berättar genom sin sång att de har kommit och att våren närmar sig. Folk som bor i Sjávnja/Sjaunja i Laponia brukar säga att svanen är Sjávnjas/Sjaunjas signaturmelodi.

Sjávnja/Sjaunja och Muddus/Muttos har varit viktiga områden för sångsvanarna. Svanarna jagades intensivt och var på väg att dö ut. De stora myrarna och sjöarna i Sjávnja/Sjaunja och Muddus/Muttos var några av de få platser där svanarna fick en fristad och kunde häcka. I dag är sångsvanen inte längre hotad.

Sångsvan är en växtätare och kommer åt att beta bottenväxter tack vare sin långa hals.

Snow Bunting

Plectrophenax nivalis

The Snow Bunting  nests highest in the mountains of all bird species. In some cases the common gull can challenge the record, and also nests on small, very elevated lakes. At levels above 900 m above sea level, the Snow Bunting  is a fairly common bird in Laponia. You see it above all näära near areas with large boulders and places with meltwater streams. There is a greater abundance of insects there, and that is where the Snow Bunting  finds food for its young. It feeds the young with small insects which it often picks from snowdrifts where the insect have happened to fasten. In nesting period is it will also eats seeds from year old crowberries.

The Snow Bunting  can nest in the most barren environments in the entire polar region – even on mountain summits on the inland ice in Greenland. As regards nesting in northern latitudes, it is probably only the Raven that can challenge the Snow Bunting .

The Snow Bunting  winters on southerly coasts around the Baltic Sea, and Norwegian coasts, and can be considered almost a seashore species in the winter months. It then lives on for example grass seeds which it finds on waterside meadows around the southern Baltic Sea and North Sea.

Snösparv

Plectrophenax nivalis (latin)
Tjåhkkåtsitsásj, vielggissihtse (lulesamiska)
Állat (nordsamiska)

Det är svårt att undgå snösparvarna när de återvänder till Laponia på vårvintern. De vitsvarta fåglarna flyger i flockar och letar mat där snön börjat smälta. De letar insekter och fjolårets kråkbärsfrön.

Snösparv har många dialektala namn som snölärka, fjällsparv, snöfugl, vinterfågel och ovädersfågel. På lulesamiska kallas den för tjåhkkåtsitsásj. Det betyder ”fjälltoppsfågeln” och syftar på att snösparven trivs högt upp på fjälltopparna.

Förr var det vanligt att fånga snösparvar och äta dem. De var ett bra tillskott på vårvintern när det kunde vara ont om färskt kött. De vände på skinnet, tog bort tarmarna och kokade fågeln hel. Det var barnens uppgift att fånga snösparvarna.

Silvertärna

Sterna paradisaea (latin)
Tjierrek (lulesamiska)
Čearret (nordsamiska)

Silvertärnan flyttar ända från Antarktis för att komma till våra trakter. Här stannar den för att para sig och föda sina ungar. Den håller alltid till nära vatten eftersom den lever av småfisk. Du kan se den vid fjällsjöar, vid sjöar en bit ner i skogslandet men också längs ostkusten.

Silvertärnan kan vara aggressiv och intensivt försvara sitt bo, också mot människor. Den är lätt att lägga märke till eftersom den kan komma störtdykande emot dig. Om du kommer riktigt nära boet riskerar du att silvertärnan slår till mot ditt huvud.

Det lulesamiska namnet för silvertärna, tjierrek, finns i en del platsnamn, till exempel Tjierrekluokta, ”Silvertärneviken” i Divttasvuotna/Tysfjord nära Laponia.

Isranunkel

Ranunculus glacialis (latin)
Noarssa (lulesamiska)
Noarsa (nordsamiska)

Noarssa, isranunkel, växer högt upp på fjälltopparna, ofta precis vid glaciärkanter eller nedanför snöfläckar där marken är fuktig. Den är en riktig överlevare du kan hitta uppe på de högsta topparna i Sarek. Isranunkel klarar av riktigt kallt klimat och det har visat sig att den lever trots att den vissa år inte ens smälter fram.

För att i den kylan utveckla en blomknopp tar en isranunkel flera år på sig, upp till sju år.Tillsammans med fjällsyra är isranunkel den växt som trivs bäst uppe på fjälltopparna.

Det sägs att vajorna mjölkar bättre om de äter isranunkel och förr användes den som medicin mot magknip.

Snöskoter

Kungsörn

Tjäder

Tetrao urogallus
Tjuktje/goahppel
Čukča/Goahppil

På nordsamiska är det allmänna namnet för tjäder ”beahcceloddi”, tallfågel. Tjädern trivs nämligen bäst i tallskog. För att tjädern ska trivas riktigt bra bör skogarna helst vara 100 år och äldre. Allteftersom skogsbruket har brett ut sig har tjädern trängts undan och minskat i antal. Den finns nu oftast i naturreservat och nationalparker, till exempel Muttos i Laponia.

Att det är vanligt med tjäder i Laponia märks också på platsnamnen. Det är inte ovanligt med namn som innehåller ordet ”gibme” som på samiska betyder parning och antyder att det är en plats för tjäderspel. Tjäderns parningsdans kallas för tjäderspel och pågår från mars till maj. Är man på rätt plats vid rätt tidpunkt finns det stor chans att få se skådespelet.

Spillkråka

Dryocopus martius (latin)
Gierasj (lulesamiska)
Ruovvdagas (nordsamiska)

Det finns många olika berättelser om spillkråkan. Det sägs att om den tyst flyger framför en människa som färdas i skogen betyder det att någon i närheten snart kommer att gå bort. Den är lätt att känna igen med sin dramatiska kolsvarta fjäderdräkt och röda huvud.

Spillkråkan hackar ut djupa bohål i träden. När den själv har övergivit hålet flyttar andra in i trädhålen, till exempel pärlugglan, ekorren och mården. Utan hackspettarna skulle inte de här ha lika lätt att hitta någonstans att bo.

Vandrar du i till exempel Muddus/Muttos kan du både höra spillkråkans hackande och se alla fina boplatser som den har skapat i skogen.

Pärluggla

Aegolius funereus (latin)
Váhpális (lulesamiska)
Bearalskuolfi (nordsamiska)

Det är stilla ute när du plötsligt hör ett klart tydligt ljud som trots att det inte är så stort fyller upp skogen. Poo-poo-poo-poo-poo. Du hör det om och om igen, nästan som att det kallar på dig. Det är en pärluggla. När du väl har lärt dig hur den låter är den lätt att känna igen.

Pärlugglan är en nattaktiv liten uggla, som bara är cirka 25 cm lång. Den jagar på natten och under dagen gömmer den sig gärna i en tät gran. På samiska kallas ugglor allmänt för just idjalodde, som betyder nattfågel.

För att få syn på eller höra pärlugglan ska du färdas i Laponias stora skogar. Pärlugglan lever i barrskogen och är beroende av hålträd. Den behöver hålen som finns i gamla, döda träd för att kunna bygga bo, para sig och lägga ägg.

Islandslav

Cetraria islandica (latin)
Sarvájeagil (nordsamiska)

Islandslav växer mest i gles och torr tallskog och på fjällhedar. Den finns i hela renskötselområdet och är en viktig föda för renen. Islandslav är den lav som räknas som den bästa matlaven också för människor. Förr användes den till bland annat gröt, blodkorv och bröd. För att äta den måste du först göra dig av med de bittra lavsyrorna genom att blötlägga eller koka och sedan torka den.

Islandslaven är brun och spröd i torrt tillstånd, men mer olivgrön och seg som fuktig. Den används också för att färga garn.

Squirrel

Sciurus vukgaris

The squirrel is a rodent which mostly lives on pine and spruce seeds, but will also eat fungi, berries and nuts. It occasionally plunders birds’ nests for their eggs. The squirrel is 19-28 cm in length and has a tail of almost equal length. It is common all over Sweden, in coniferous forest, mixed forest, parks and communities. It can reach anywhere since it is skilled climber and swimmer.

The long bushy tail and the fine skins long made the squirrel a sought-after winter prey for hunters. The squirrel’s colour was then grey-brown. For a long time, a tax payable in furs was levied on the Sámi in present day Laponia, and this ran into thousands of squirrel furs.

If food is plentiful, the squirrel can produce young several times in a year. If food is scarce, it produces no young at all.

Ekorre

Oarre (lulesamiska)
Oarri (nordsamiska)
Sciurus vulgaris (latin)

Den långa ludna svansen och det fina skinnet gjorde länge ekorrar till ett eftertraktat byte för jägare under vintern. Ekorrens färg är gråbrun vintertid och pälsverken som såldes kallades allmänt för gråverk.

Under lång tid fick samerna i nuvarande Laponia betala skatt i form av pälsverk och då gick det åt tusentals ekorrskinn. Ännu på 1930-talet kunde ett ekorrskinn motsvara lika stort värde som en halv dagslön för en skogsarbetare.

Ekorren är en gnagare som mest lever på tall- och granfrön, men också på svamp, bär och nötter. Det händer att den plundrar fågelbon på ägg. Svansen är nästan lika lång som kroppen och den tar sig fram överallt eftersom den är en skicklig klättrare och simmare. Den är vanlig i barrskog, blandskog, parker och samhällen.

Brunbjörn

Ursus arctos (latin)
Biernna (lulesamiska)
Bierdna (nordsamiska)

Biertnas lea ovtta olbmo miella ja ovcci olbmo fámut./Björnen har en människas själ och nio människors kraft”. (Johan Turi, Muitalus sámiid birra)

Förr sa man att björnen förstod allt vad människorna sa och därför skulle man inte använda björnens riktiga namn. Genom tiderna har många riter, traditioner och berättelser varit kopplade till björnen. Till björnjakten hörde till exempel ett helt paket med ceremonier, som tros vara väldigt gamla. Bland annat skulle björnens ben begravas på samma sätt som de låg i kroppen. Först då kunde björnen komma tillbaka till jorden. En björnjägare var en aktad person men också fruktad för sin kraft.

Björn är vårt största rovdjur. Den är en allätare som gillar alltifrån myror och bär till älgar och renar. Inte minst skogssamebyarna har problem med björnar som rör sig över stora ytor i skogslandet och dödar många kalvar under kalvningen. Under hösten består björnens kost nästan uteslutande av bär, mest kråkbär och blåbär.

En björn kan springa snabbt, 50 km i timmen, men bara korta sträckor.

Stickmygga

Culex pipiens (latin)
Tjuojkka (lulesamiska)
Čuoika (nordsamiska)

Mygg är renskötarens bästa dräng och piga. De hjälper till att samla renarna och förenklar renskötarens jobb. När myggor plågar och irriterar djuren samlas de och flyr upp på höjder och fjäll med snölegor, eller ut på myrarna i skogslandet. Under en sommar med lite mygg är det mycket svårare att få ihop renarna.

Laponias fuktiga myrmarker är ett eldorado för mygg. Myggorna lockar i sin tur hit mängder av fåglar som flyttar många långa mil för att komma hit. Inte minst Sjávnja är känt för både antalet fåglar och antalet myggor. Det finns fler än 2 000 myggarter i Sverige, varav ett 50-tal sticks. Myggor är huvudföda för många sommarfåglar. En svartvit flugsnappare kan äta upp till 2 500 myggor på en dag.

Att mygg trivs så bra på myren beror på att det finns en hel del små hålor med vatten. Där kan de kläcka sina larver. I vatten som rör sig för mycket drunknar larverna, därför föredrar mygg stillastående vattenhål.

Spotted Camouflage Lichen

Melanohalea olivacea

Spotted Camouflage Lichen gets its name from the fact that it marks how deep the snow has been in winter. It does not survive being covered by snow. Where the snow is deep therefore, the birch trunks are light in colour, except high up on the tree where we find a zone with the dark specks of Spotted Camouflage Lichen. In areas where the snow cover is thinner in winter, we find Spotted Camouflage Lichen further down on the tree.

Spotted Camouflage Lichen grows rapidly and can quite easily force out other lichen if the snow depth allows. The lichen can also grow on a number of different deciduous trees, but very seldom on coniferous trees. It also grows down in coniferous forest areas, but not as distinctly in relation to the snow. Spotted Camouflage Lichen therefore acts as a good climate indicator in the mountains, but does not indicate the snow depth as well in coniferous forest.

Snömärkeslav

Melanohalea olivacea (latin)
Muorragadna (lulesamiska)

Du kan se hur djupt snötäcket brukar vara genom att titta på den här laven. Snömärkeslav klarar inte att vara snötäckt. Där den mörka laven växer på trädstammen ovanför ungefär 1,5 meter, har snötäcket inte nått. På platser där det aldrig är tjockt med snö växer laven längre ned på träden.

När renen inte kommer åt bete på marken äter den trädlavar och stenlavar. Det är renens sistahandsval, men är viktigt under år när djuren inte kommer åt markbetet.

Till utseendet är snömärkeslav mörkgrön. Precis som alla andra lavar består den av en svamp och en alg.

.

Midsommarblomster

Geranium sylvaticum (latin)
Gihpporásse (lulesamiska)

Midsommarblomster tycker om lite öppnare platser i björkskogen. Ofta hittar du den tillsammans med smörbollar och rödblära på en frodig äng i skogen. I låglandet blommar den redan under vårsommaren, men ju högre du kommer på fjället desto senare blommar den. På de högsta fjällängarna kan du hitta blommande midsommarblomster ända in i september.

Blommorna är oftast blålila eller blå men kan också vara rosa eller helt vita. Den är svår att plocka till en bukett eftersom kronbladen lätt faller av.

Fjällbjörk

Betula pubescens ssp. czerepanovii (latin)
Soahke (lulesamiska)
Soahki (nordsamiska)

Björk har stor betydelse i den samiska kulturen. I princip allt på den har använts. Näver fungerar som fuktskydd och isolering på kåtor och det innersta tunna lagret kan användas som plåster. Med ett lager av björkris på kåtans golv får du en mjuk och isolerande matta att sitta på. Virket används till bland annat kåtastänger och slöjd. Även rötterna används vid slöjd och vedtickorna för att bland annat göra rökeldar mot myggor.

Inte minst ger oss björken ved till värme och för att laga mat. Björken är utgångspunkt för den samiska slöjden och av den skapas kosor, kistor, skålar och knivar.

Den knotiga fjällbjörken har anpassat sig till ett kargt klimat och är det träd som växer närmast fjällets kant.

Dalripa

Lagopus lagopus (latin)
Rievsak (lulesamiska)
Rievssat (nordsamiska)

Enligt ett samiskt talesätt blir de mörkaste vinterdagarna längre och ljusare med ett ripsteg åt gången. Dalripa är en Laponias vanligaste fåglar och lever i fjällen och björkskogen året om.

Under hösten byter dalripan dräkt och blir vit. Det är ett bra skydd mot att bli upptäckt på snön av rovdjur och jägare. Under vintern gömmer sig dalripan och även fjällripan ibland under snön. Det gör att de klarar sig trots att det är riktigt kallt. Dalripan har också fjäderklädda fötter som skyddar mot kylan.

Du kan skilja riparterna åt genom att dalripan är lite större än fjällripan och trivs bättre i björkskogen. Ofta sitter den uppe i träd. Fjällripan lever istället på kalfjället.

Björksopp

Leccinum scabrum (latin)
Gusaguoppar (nordsamiska)

I den samiska kulturen är svamp i första hand djurens mat. Renar älskar svamp och i augusti kan hela hjordar med fjällren vandra ner i fjällbjörkskogen för att leta björksopp, tegelröd björksopp och annan svamp. De bygger upp sina fettreserver inför vintern och svamp är en viktig del av renens höstsommar-kost.

Björksopp är en mycket vanlig svamp i fjällbjörkskogen. Den lever i så kallad symbios med björken, de är beroende av varandra och ger varandra näring.

Björksopp är en god matsvamp för både djur och människor. Eftersom den är så vanlig är det ofta den första svamp som svampplockare brukar lära sig.

Pilgrimsfalk

Falco Peregrinos (latin)
Unnep rievsakhábak (lulesamiska)

Pilgrimsfalken dödar sitt byte genom att snabbt störtdyka ner mot det och slå det medvetslöst. Ibland dödar den bytet i luften, ibland först på marken. Den kan komma upp i drygt 300 km per timme vid tillslaget. Det sägs att den är det snabbaste djuret i världen.

Pilgrimsfalk är en stor falk, i storlek som en kråka, och är en rovfågel som lever av medelstora fåglar. Den dödar till exempel både måsar och ljungpipare. Bäst trivs den när den får häcka i klippor men den häckar också ute på myrar, tack vare att det finns så många bytesfåglar där.

Pilgrimsfalk övervintrar på kontinenten, på en plats med gott om byten. Den är ovanlig men syns regelbundet i Laponia.

Älg

Alces alces (latin)
Sarvva, ällja (lulesamiska)
Sarvva (nordsamiska)

Älg är världens största hjortdjur och har alltid varit ett viktigt bytesdjur för människor i norr. Det märks till exempel på att älg är ett väldigt vanligt motiv på hällristningar från stenåldern. I Laponia finns fångstgropar på många ställen, djupa gropar på strategiska platser där man förr har fångat både älg och ren. Fortfarande är älgjakten en helg tid i Laponia och ett tillfälle att fylla frysboxarna inför vintern. För samebyarna är jakten en viktig binäring till renskötseln.

En del älgar är rätt stationära, medan framförallt de älgar som håller till i fjällen gärna vandrar under året. Vintertid betar de skotten av unga tallar och sommartid gillar de att beta lövträd och växter på myrar och i deltaland. Under höstvintern samlas stora flockar av älg nära skogsgränsen där det finns gott om videbuskar att tugga på.

Sareks björkskogsdalar och framförallt Ráhpavuobme (Rapadalen) är ett älgrikt land. Där finns särskilt stora älgar, ibland kallade Sarekälgar där tjurarna kan väga uppåt 800 kg och få närmare två meter stora skovelhorn.