Logotyp för Laponia

Hemmet

Foto: Carl-Johan Utsi

Hemmet

På väldigt kort tid har våra hem i Laponia förändrats. Förr flyttade vi ständigt. Vi valde boplatser som låg nära vatten och på torra, släta backar. Hemmet slogs snabbt upp. Var sak hade sin plats och varje del av kåtan hade sitt eget namn.

Nu står det stugor på de platser där vi brukar stanna under längre tid. Ofta står gamla torvkåtor kvar men en del kåtor har marken redan tagit tillbaka. Kanske syns bara en upphöjd vall som visar var man en gång bott. En del kåtor lagas. De får nytt virke och ny torv. Ris på golvet innan vi gör upp eld och kokar kaffe.

Det gamla livet har lärt oss att packa. Vi vet vad som behövs. Tältkåtorna används fortfarande under några veckor varje år, beroende på var renarna är, eller kanske var fisken eller älgarna finns. Kanske använder vi fortfarande samma eldstad som vi har haft i flera generationer. Vi lär våra barn hur man bor i en kåta. Att inte leka med elden, inte lämna något efter sig.

Förr oss som varit fastboende och haft en liten gård och kreatur har hemmet också förändrats. Ängarna där vi har slagit hö växer igen, men vi använder samma jaktmarker och fiskevatten. Vissa stigar försvinner sakta, andra håller vi uppe och vandrar år efter år.

I Laponia är ditt hem där du bor, oavsett hur länge det är. Var vi är hemma beror på vad det är för årstid och var vi behöver vara. Där renen är, eller där fisken är. Där vi ska jaga eller där vi plockar bär.

En av orsakerna till att Laponia är utsett till världsarv är för att vi alltid har flyttat här. Och för att vi fortfarande gör det. Trots det är vi alltid hemma.





Tältkåtan är den mobila bostaden. Dukarna och stängerna är lätta att frakta och kan snabbt sättas ihop. Kåtan används fortfarande i renskötseln, framförallt under kalvmärkningsveckorna på sommaren. I dag köper många en fabrikstillverkad tältkåta som man kan packa ihop och bära med sig.

Vett och etikett

  • Eftersom kåtans golvyta inte är stor gäller det att organisera sig. Var sak har sin plats. Det gäller också människorna som är i kåtan.
  • Det vanliga är att de vuxna sitter längs in, mot boassjo. När man kommer som gäst till en kåta brukar man sätta sig vid dörren, och vänta på att bli inbjuden.
  • När man rör sig i en kåta går man alltid bakom ryggen på de som sitter vid elden.
  • Du får inte kliva över eller trampa i en árran, inte ens när det inte brinner en eld. Det gäller också boassjo, området längst in som är kåtans kök som alltid har betraktats som heligt.
  • Veden ligger mellan elden och dörren och travas alltid med rotändan emot elden.
  • Håll rent! Elda inte skräp i kåtan och bär ut slask.



En torvkåta i Badjelánnda.
_________________________

Torvkåtan

På naturum finns också den mer stationära bostaden – torvkåtan. Torvkåtan byggts på platser där man har bott under längre perioder. Samma byggteknik har även använts för att göra förråd, getkåtor, rökkåtor och båthus. I dag har torvkåtor fönster och ofta även trägolv och kaminer. I tältkåtorna lägger man ett tjockt lager av björkris som både isolerar och gör det mjukt att ligga och sitta.

Rökhålet är vanligtvis öppet, men vid regn eller snö täcker man vindsidan för att det inte ska bli blött. Trots att kåtan inte är större än cirka fyra meter i diameter kan en stor familj med flera barn och några hundar bo där utan att behöva trängas.

Man brukar säga att i en bebodd kåta ska det alltid finnas en eld eller glöd. En kåta där árran, eldstaden, inte värmer är både kall och ogästvänlig.

Det är inte många som tänker på kåtan som en helig plats, men det är i kåtan samerna har genomfört alla sina vardagliga ritualer. Gudinnorna hade sina egna platser i kåtan, en under boassjo, en annan vid dörren. En annan helig plats låg precis på baksidan av kåtan och bakom luovven – förvaringsställningen. Här fick man inte röra sig hur som helst.

Klart som kallkällevatten

Närheten till en kallkälla är avgörande när man väljer var man ska bo. Där kallt, rent vatten springer fram ur marken hittar man ofta gamla bosättningar, stigar och leder. Ur kallkällorna hämtas rent, friskt källvatten och i nedsänkta kärl håller sig maten i sommarvärmen. I det fuktiga området kring det näringsfattiga vattnet växer det frodigt. Det beror på att temperaturen här håller sig jämn. Källvattnet kommer från regn och smält snö som sipprat ner till grundvattnet, renat genom lager av sand och jord. Oftast ligger källan i landskapets lägsta punkt, vid foten av höjder och sluttningar.

Följer renen

Renen flyttar, och efter den kommer människorna. För samebyarna finns en eller flera boplatser och dit återkommer familjerna under olika perioder på året. För skogssamebyarna är flytten mellan boplatserna inte lika tydlig. Ofta har de skogssamiska familjerna flera hus som de pendlar mellan, beroende på var renarna befinner sig.


Ett tillfälligt hem i Badjelánnda.

Muttos – kanske Sveriges tystaste plats


Här uppe i norra Sverige, i den sydöstra delen av världsarvet Laponia, har snön klätt in nationalparken Muttos/Muddus i sin vita vinterdräkt. Att besöka parken den här årstiden är något annat och står man riktigt still och lyssnar så kan man nästan höra tystnaden. 


Och visst är det så att ljuden dämpas och allt blir lite tystare när snön lägger sig. Det känns som att tiden saktas ner och känner du efter kan du höra dina egna tankar komma ikapp. Ett lugn breder ut sig i själen och kanske är just det anledningen till att så många väljer att besöka Muttos även vintertid. 

De stora myrarna som förvandlas till flyttleder på vintern är frysta och trots att det börjar bli ljusare och vårvintervindarna susar mellan träden så är vi mitt i vintern än. Förberedelserna inför våren är däremot i full gång och idag får du följa med Laponias gáhttár ja giehtadalle åbmudaksujtto/vaktmästare och handläggare för teknisk förvaltning, Anders Sandström, ut på fält.


Vedlasset som har fördelats i Muttos nationalpark.

_________________________




Anders menar på att det är ett bra snöläge i parken, sådär lite lagom mycket snö, och trots att han har tagit sig fram på skoter tror han bestämt att det även är bra skidföre. 

– Är det inte så att de som tar sig till parken såhär års vill skidra genom mycket pudersnö, de vill ju ha lite äventyr? Han skrattar. 

När jag ställer frågan om det finns några skidspår att följa så ser han lite fundersam ut en stund innan han svarar. 

– Ja, alltså det finns ju lite spår från folk som har rört sig genom parken, men man vet ju inte hur de har gått. Samma gäller också skoterspåren. Har man otur kan man hamna på ett spår från en skoter som har drivit ren och då kan man hamna helt galet. Men vi på Laponiatjuottjudus kör inte upp några spår. 

Förutom skid- och skoterspår har han även hunnit se lite spår av ren och räv. Renar finns det inte alltför många kvar i parken vid den här årstiden dock, de har redan hunnit flytta vidare. Däremot börjar fåglarna kvittra igen och har du riktigt tur lyckas du kanske få syn på ett lodjur i Måskosgårsså. Men då får du verkligen ha tur, nästan sådär mycket att du kan vara säker på att du vinner på lotto! 





Anders trivs som bäst med fältarbete och periodvis ser man honom knappt på kontoret, men jag började undra vad han egentligen gör när han är ute i parkerna. 

– Den här veckan har vi varit och kört ved till alla stugor i Muttos. Han berättar att det inte är det enda som behöver göras. 

– När vi är ute så gör vi allt ifrån att städa stugorna, bädda rent, gör brandskyddsöversyn till gasolkontroller. Men framför allt kollar vi så att allt i parkerna är i okej skick. 

I höstas renoverade han Nammávarrestugan, platsen han gillar bäst i Muttos. Sommartid i alla fall. Vintertid föredrar han Fågeltornet vid Muttosluoppal som sträcker sig en bit över trädtopparna. 

– Nammavárrestugan fick nya ytskick, en ny kamin, ny köksinredning och är nymålad. Nu är det bara den nya dörren som saknas och den kommer på plats om inte alltför lång tid.


 

Glöm inte att skriva in dig i gästboken på utsiktsplatsen vid Muttosagahtjaldak/Muddusfallet.

_________________________




Stugorna som är utplacerade med hyfsat jämna mellanrum går inte att boka i förväg. I vissa fall kan det kännas lite knepigt, men här gäller det att sikta in sig och hoppas på att stugan inte är fullbelagd när man kommer dit. I Muttosluoppal och Fallstugan är det störst chans att man får plats, stugorna har 9 respektive 12 bäddar. 

– Det är värre i Nammávarre, Manson och Arvidssonstugan, där finns det bara två-tre bäddar och man måste vara beredd på att det kan vara fullt. Då är det tält eller att gå vidare som gäller! 

Trots att det är mobiltäckning i stora delar av Muttos nationalpark så är en SPOT (en nödsändare) och en varm sovsäck Anders bästa vintervandringstips. 

– Man ska aldrig utgå ifrån att man har täckning, och en varm sovsäck är en självklarhet att ha med sig. Men det tror jag att de flesta vet om som ger sig ut nu, hoppas jag i alla fall.

 

Manson-stugan, en av de mindre stugorna i Muttos. Här hittar du tre bäddar.

_________________________




Till Muttos nationalpark tar man sig från olika håll på vintern, men den plogade vägen till Skájdde är nog helt klart det lättaste sättet att närma sig denna del av världsarvet. Här kommer du hela vägen fram till entrén och kan sedan följa ledmarkeringarna för att ta dig runt parken. Det går även att ta sig till parken syd-österifrån om man åker till Urdávrre/Urtimjaur eller Sarggavárre/Sarkavare, här behöver man dock ta sig betydligt mycket längre på skidorna innan man passerar nationalparksgränsen. 

– Det finns även en del som tar sig in från Porjus-hållet samt de som parkerar längs E45an för att sedan skidra in i Muttos. Det är också möjligt, här är det bara viktigt att vara medveten om att det inte finns några ledmarkeringar och att det är upp till var och en att navigera. 

– Man kan bland annat ta sig upp på toppen av Stubbá därifrån. Visste du att man kan se en sjättedel av Sverige från toppen när det är en riktig fin dag? Det är vad jag har hört i alla fall, om det är sant får du ta reda på själv, säger han och skrattar. 

Att Anders är nöjd när han får vara ute och jobba märks på hela honom när han dyker upp på kontotet igen, även om jobbet ibland innebär att ta hand om trasiga dasstunnor och skotta bajs. Det är svårt att vara annat än nöjd när man får spendera dagarna i så pass fin miljö. Till våren kommer han att befinna sig en hel del ute i Badjelánnda, vi väntar med spänning på en lägesrapport även därifrån. 

– Jag skulle vilja ställa en sista fråga, vad skulle du säga att man bör göra för att maxa sin upplevelse i Laponia? 

– Gå ut på natten och titta på stjärnhimlen, det och att uppmärksamma den öronbedövande tystnaden är mina två bästa tips! 


Muttosagahtjaldak/Muddusfallet på vintern.

Árasluokta – balsam för själen

Árasluokta är en vik vid Virihávrres östra strand. De sedvanliga videsnåren och slätterna med dvärgbjörk som kämpar för att snara fast vandrarens kängor. Västerut breder Virihávrre ut sig mot norska gränsen. Utspridda kring viken ligger några stugor, bodar och torvkåtor som alla ser övergivna ut.

Från en av kåtorna stiger det dock en rök. Kåtan är inte stor och på dess sidor och tak växer traktens gräs och blomster. Vid eldstaden sitter Svea Länta och bakar dagens bröd. Till sin hjälp har hon ett av barnbarnen. Med van hand vänder och vrider hon det runda brödet emot härden till dess att det gräddats ljusbrunt.





Svea är uppvuxen i trakterna av Kittelfjäll i Västerbotten. Per Anti Länta, som blev hennes man, var renskötare i Jåhkågaska tjiellde. När Svea följde sin man hit för första gången blev förälskelsen i platsen direkt och total.

– Omedelbart! Det kändes direkt att här vill jag vara, säger hon.

Det är 36 år sedan nu. Varje vår visste både jag och barnen att hit måste vi och här ska vi vara. Hon hade just bildat familj när hon för första gången kom till Árasluokta. Med ett spädbarn och två större. Den sommaren bodde de i tältkåta medan mannen, Per Anti, byggde den torvkåta de skulle bo i.

Árasluokta är en plats för intensiva veckor med kalvmärkningar och turistsäsong. För Svea är det ett ställe där hon får balsam för själen. Så fort hon får ledigt drar hon upp till fjällen. Och hon återvänder inte förrän hon helt enkelt måste, i slutet av augusti.

Innan 1960- talet fanns varken kåtor eller stugor kring viken. De grupper renskötare som levde i trakten bodde i tältkåtor lite överallt. Efterhand började man bygga hagar för kalvmärkningar vid Miellädno. När man på 1960-talet bestämde sig för att bli mer bofasta byggde man torvkåtor vid stranden av Árasluokta. Idag har kåtorna till största delen ersatts av stugor och kojor. Att bo vid sjöstranden gjorde det möjligt att fiska för mera än dagsbehovet. Flyget, som vid den tiden började med dagliga turer för att köpa upp färsk fjällröding, hämtade dagens fångst. Med flyget fick man även nyheter, bensin, matvaror och relativt färska dagstidningar. Detta gjorde att den lilla viken vid Virihávrre blev en fast plats för Jåhkågaska tjiellde under somrarna. Från midsommar till långt in i augusti.





Idag har livet kring viken vid fjällsjön förändrats. Så fort kalvmärkningarna är över i slutet av juli så lämnar de allra flesta Árasluokta. Kvar blir bara Svea och någon enstaka granne. Sonen Rickard arbetar som stugvärd i Badjelánndaledens stuga. Han ser till att de fjällvandrare som övernattar i turiststugorna finner sig tillrätta. När han inte har tid rycker Svea in.

– För Rickard är turismen en jättebra binäring. Utan den skulle han vara tvingad att åka ner och arbeta med något annat, säger hon, innan de sätter igång med renarna igen.

Samebyn Jåhkågaska tjiellde hör, vad gäller antalet medlemmar, till de mindre samebyarna i landet. Så länge Sveas man Per Anti levde bedrev han renskötsel. En syssla som son och dotter nu har tagit över. Området kring Árasluokta är byns sommarland. Österut in i Badjelánnda och Sarek finns vår- och höstlanden. Bortom dem börjar barrskogarna där deras renar betar vintertid. Liksom de flesta samebyar i landet är Jåhkågasska långsmal. Enbart några mil bred längs Unna Julevädno (Lilla Luleälven), men cirka 35 mil lång. Från någon mil väster om Árasluokta till skogarna öster om Jokkmokk.

Idag har sonen lämnat barnen i farmors vård. När brödbaket är klart så är det dags att ge dem mat. Menyn kan verka ensidig, men det är den barnen älskar. Stekt färsk fisk och nybakat bröd. Sju dagar i veckan. Så följer dagens stugvärdsarbete. Tillsammans med barnbarnen går hon bort till turiststugan, räknar in nattens gäster och tar betalt. Förutom detta är hennes roll som stugvärd att agera mentor, meteorolog och handelsman. Och för de gäster som så önskar delar Svea med sig av det hon vet om samer, renskötsel och naturen och naturligtvis om Árasluokta, platsen hon älskar.


Renskötaren

– Nog skulle man syssla med något annat, egentligen, säger Elisabeth Vannar fundersamt. Men jag trivs väl med detta, och värdesätter den frihet det här innebär. En dyr frihet.

Skuollá är beläget på gränsen mellan Badjelánnda och Sareks nationalparker. Här har samebyn Sirges en större anläggning där de märker kalvarna i juli varje år. Arbetet tar ungefär en vecka och istället för det traditionella lassot har nu alla spön med en ögla i änden. Nu gäller det att snara de små kalvarna. Ingen i hagen får använda lasso. Arbetet går lugnt till och renarna går lugnt omkring i hagen.

Trots att vintern varit svår så har Per Anders och Elisabeth kalvar att märka. Barnen Sanna och Antaris har också stänger. I de allra flesta renskötarfamiljen har mannen eller kvinnan ett arbete, fast eller deltid. Men varken Elisabeth eller Per Anders arbetar med annat än renarna. Elisabeth säger att hon tidigare har försökt kombinera renskötseln med fasta jobb. Men det fungerade inte.

– Till slut gick det inte ens att ta vikariat. Det passade inte med det här.

De verkar inte särskilt bekymrade. Och klagar gör de inte.

– Om man trivs med något så satsar man på det. Och vi drar in på saker och ting. Vi lever enkelt, säger hon.





De stretar på med en levnadsstandard som medelsvensson inte skulle kunna drömma om att leva på. De maskiner de har är inte precis nya. Skotrarna är gamla och det medför att Per Anders tillbringar mycket tid i garaget där han mekar och fixar med dem.

När barnen var små och föräldrarna måste ut till renarna så ställde fastrar och farmor upp och tog hand om barnen, berättar Elisabeth. Utan dem hade det inte fungerat. För Elisabeth var omställningen stor. Då hon inte vuxit upp med renskötsel var det i början ett främmande sätt att leva. Men hon bestämde sig för att satsa på det här och se om de fungerade. Och på den resan är det.





Skuollá ligger inom västligaste Sarek. Österut börjar de många och trånga dalar som vindlar sig mellan topparna. Sommartid finns hela tiden vandrande turister som följer de orösade dalbottarna. Trots att det aldrig är horder av turister så kan de utgöra ett problem, enligt Per Anders. Just juli månad, då renarna skall äta upp sig och lägga på hull för vintern, störs de ideligen i sitt bete.

Den risk som de ser med att området nu blivit ett världsarv är att det kan bli mera populärt, speciellt för sommarturismen. De vill gärna ha möjlighet att reglera vandringsturismen i de känsligaste områdena.
– På vintern, från november till april spelar det ju inte någon roll, säger Per Anders. Men sommartid har jag sett att turister faktiskt flyttar med renar, precis som vi gör, när de kommer gående i dalbottnarna.

När morgonsolen börjar värma är det dags att släppa ut hjorden. Ett tecken på att märkningen gått lugnt till är att få kalvar blir kvar när hjorden släpps ut. De flesta springer upp på fjällsidan tillsammans med sin mor. För familjen Vannar väntar nu tältkåtan med mat och några timmars sömn. Innan nästa hjord tas in på kvällen.


Fiskelycka

Under hela barmarksperioden färdas han i de här trakterna. Ibland på en kalvmärkning på fjället.  Men för det mesta är Per Suorra ute på någon av sjöarna Sádijávrre eller Láŋas.



Bägge sjöarna är påverkade av vattenkraftens utbyggnad. Sádijávrre är reglerad. Láŋas är inte uppdämd, men påverkas av hur kraftstationen i Viedás reglerar vattenflödet.

Per Suorra är en av traktens mest flitiga fiskare. I mån av tid för renskötseln och beroende på väder och årstid fiskar han i sjöarna i omgivningen. Hans nattsömn är inte så god om han inte har näten i sjön.

Hans hem under sommaren är en liten koja vid stranden av Láŋas. Närmaste granne är en flygbas med helikoptrar. En bit ifrån honom ligger naturum, ett besökscenter för världsarvet Laponia. Ovanför går vägen till Rijtjem. Just nu, under sommaren, är trafiken livlig. Det passerar flera bilar i timmen.






Redan klockan fyra på morgonen är han ute på sjön och drar upp näten. När vanliga människor stiger upp har han gjort upp dagens fångst och hans arbetsdag nästan över. Idag har han lagt ut näten i Sádijávrre.

– I sjön finns en massa olika sorter, i väständan mest sik och röding, och i öst både gädda, harr och abborre.

Speciellt i Láŋas, berättar Per, har beståndet av gädda ökat kraftigt. Han tror att det har att göra med att vattnet blivit varmare. Láŋas är inte heller längre så fiskrik. Och den fisk som finns är mindre än förr. Något fel är det, kanske beror det på att klimatet har förändrats.

– Och inte vet jag om det här fisket lönar sig, avbränningarna är så stora. I de här reglerade sjöarnas bottnar finns en massa träd, buskar, rötter och annan bråte som gör att näten rivs.






När Per tänker tillbaka på hur de levde här innan vägen nådde hit och innan sjöarna här reglerades säger han att livet då var helt annorlunda. Strax innan midsommar startade man resan västerut i Stuor Julevulusspe (Luspebryggan), en mil väster om Porjus. Flytten väster kunde förr ta några veckor, beroende på väder och om isarna gått upp i de sjöar de kom till. Man hade fasta ställen man slog upp sina tältkåtor på längs sjöarna. När man nått upp till den västligaste av dessa var det dags att ge sig av och samla ihop renhjordarna för att märka årets kalvar.

Några veckor senare, när detta var avklarat, var det dags att börja med fisket. Fångsten saltades ner i tunnor som efter hand transporterades österut, till uppköparna. De bodde längs sjöarna till långt in på hösten. Flytten österut började inte förrän isarna tvingade dem.

Nu, när vägen finns, och alla har bil är det som en helt annan värld. Idag kan Per åka till Gällivare över dagen för att proviantera.

– Då hade vi ju nästan ingenting, säger Per. Inte hade vi bilar eller något annat. Och vi var vana att klara oss på mycket lite.