Allt vaknar till liv. I mitten av maj föder vajan sin kalv. Till kalvningslanden dras många av rovdjuren. Örn, som under största delen av åren knappt syns till, ses ofta bland renhjordarna under kalvningen. Även järven tar mycket kalv under våren, speciellt om hon har årsungar. Brunbjörnen har stigit upp ur idet och somliga av dem söker sig till kalvningslanden. En nyfödd renkalv är ett lätt byte för en björn. Under några dagar kan en björnhona med ungar döda väldigt många kalvar. I skogslandet och på fjällens sydsluttningar breder barfläckarna ut sig. Till fjälls färdas man säkrast på nattens skare. På förmiddagarna försvinner den och snön bär inte längre. Vill du uppleva Laponias fågelliv är det här den rätta tiden, men lämna kraven på att ta dig långt. För människan är det här förfallstid, mitt emellan snöföre och barmark.
Bäckar och älvar flödar av smältvatten. Vårfloden gör många av dem omöjliga att vada över, så man bör nöja sig med att röra sig vid fjällkant och lågfjäll.
Snart sjuder myrlandet av liv. Ett överflöd av kräftdjur, grodyngel och maskar lockar varje vår långväga vadare för att häcka här. Kring midsommar avtar fågelsången. Myggen och knotten kläcks och börjar besvära djur och människor. På skogslandets öppna myrar samlas skogsrenarna för att få svalka och då kan kalvarna börja märkas. Som förr plockas kvanne i fjällbjörkskogens späda grönska och fjällängssyran samlas på ängarna.
Väldiga krafter är i rörelse. Solen har vänt sig mot vår del av jorden. I de här markerna är också allt levande i rörelse, på väg någonstans. Det finns knappt några fasta bosättningar eller byar i Laponia. Men alla återvänder år efter år till samma platser. Silvertärnan från vattnen kring Antarktis, renen från barrskogarna i öster. Alla växter och djur har funnit och minns sin plats i det stora ljusa sommarlandet där mörkret inte finns. Under några intensiva månader blommar allt som ska blomma, djurens avkommor växer sig starka och människan lever gott i överflödet. I slutet av juni börjar renskötarna sitt arbete med att samla renarna till kalvmärkning. Märkningen sker under natten eftersom det är för varmt under dagen. Nu lever vi som om den långa, karga vintern med isande vindar och bitande nätter av köld inte fanns.
När den första stjärnan tänds på natthimlen är sommaren förbi. Gässen och andra flyttfåglar samlas och ger sig av söderut. Tystnaden breder ut sig över skog och fjäll. I skogarna, på myrarna och hedarna står bären mogna. Under goda svampår äter sig renarna feta på svamp. Rentjurarnas halsar växer sig grova och basthuden på hornen fejas bort. En sorts skördetid tar vid. Växter, bär och örter skall samlas in och några hinkar med fisk för vintern behöver fångas. I höstmörkret smyger sig lokatten närmare den vilande renkalven.
Höstens stormar och nätternas frost gör markerna grå och kylslagna. I början av september samlas
renhjordarna ihop och alla hjälps åt med slakten. Några dagar senare går rentjurarna i brunst. De större tjurarna samlar en flock vajor som de uppvaktar. Jakten på älgen är en tid av strapatser och spänning. När markens bär mognat och myggen dött blir det stilla. Skogarnas och fjällens djur måste nu äta sig feta och starka inför vintern som väntar. Ripan får sina första vita fjädrar. Efterhand samlas flyttfåglarna i stora flockar till möten och sammanträden om när de skall börja färden mot varmare länder. När den första stjärnan tänds en sen kväll medger vi alla motvilligt att sommaren är förbi.
Den första tunna snön kommer. Skogen har blivit svart. Björnen går i ide och fjällsamebyarna börjar samla ihop renarna för att skilja ut dem i vintergrupper. Renarna flyttas till vinterbeteslandet och man slaktar matren inför vintern. Djuren lämnar spår i snön och röjer sig för människan. Något hemlighetsfullt och lite vemodigt vilar över den här tiden. Det är en oberäknelig tid i fjällen. Stormar blåser upp. Några timmar mitt på dagen färgas landskapet brandgult av den svaga solen.
En vinternatt är aldrig helt mörk. Månens sken gör den ljus. Under klara nätter kastar fullmånen skarpa skuggor över snön. En kall natt växer det stjärnor i skyn. Vintergatan kallas Lodderáidaras som betyder ”fåglarnas stege”, den som flyttfåglarna använder för att finna vägen när de flyger söderut om hösten och när de återvänder på våren. Sent på kvällen stiger tre stjärnor över horisonten i öster. Det är de tre skidlöparna som ränner efter varandra. De är på jakt efter vildren eller den stora älgen, som är det mest eftertraktade bytet. Någon timma efter kommer den gamle skidrande i deras spår.
Varje dag blir ljusare med ett ripsteg. Den som färdas i fjäll och skog har inte många timmar på sig. När solen kommer tillbaka värmer den knappast men livar upp frusna själar.
Nu börjar solen äntligen värma. Flyttfåglarna kommer tillbaka. I fjällsamebyarna börjar man förbereda för att flytta västerut till sommarlandet. Det kan vara gassande sol eller hård blåst och snö. I skogen är snön fortfarande djup och tung. Ugglorna spelar i gammelskogen och hackspettarna trummar. Som över en natt blir dagarna bländande och nätterna allt kortare. Skidåkarna kommer till Laponia men vi måste alla alltid vara beredda på vädret som styr brutalt över alla planer.
Enligt föreskrifterna är det förbjudet att cykla inom nationalparkerna och naturreservaten i Laponia.
Du får cykla på allmänna vägar och på:
Det går såklart även bra att cykla från Sitoälvsbron till Lájtávrre, då det ligger utanför Laponia.
