Bjorn i en skog

Mer om björnen

Björnen går i ide under höstvintern i oktober eller november. Honan föder ungarna, ofta två stycken, i idet i januari men björnarna lämnar idet först när värmen kommer. På lulesamiska heter Tiburtiusdagen den 14 april ”biernnagåhttsåm” – björnvaknandet. Idet kan vara i en grotta, i en rotvälta och stor stubbe eller under ett stenblock.

Lyssna här

Brunbjörn

Ursus arctos (latin)
Biernna (lulesamiska)
Bierdna (nordsamiska)

Biertnas lea ovtta olbmo miella ja ovcci olbmo fámut./Björnen har en människas själ och nio människors kraft”. (Johan Turi, Muitalus sámiid birra)

Förr sa man att björnen förstod allt vad människorna sa och därför skulle man inte använda björnens riktiga namn. Genom tiderna har många riter, traditioner och berättelser varit kopplade till björnen. Till björnjakten hörde till exempel ett helt paket med ceremonier, som tros vara väldigt gamla. Bland annat skulle björnens ben begravas på samma sätt som de låg i kroppen. Först då kunde björnen komma tillbaka till jorden. En björnjägare var en aktad person men också fruktad för sin kraft.

Björn är vårt största rovdjur. Den är en allätare som gillar alltifrån myror och bär till älgar och renar. Inte minst skogssamebyarna har problem med björnar som rör sig över stora ytor i skogslandet och dödar många kalvar under kalvningen. Under hösten består björnens kost nästan uteslutande av bär, mest kråkbär och blåbär.

En björn kan springa snabbt, 50 km i timmen, men bara korta sträckor.