Mer om fjällsippan

Fjällsippans blad liknas vid små eklöv. När forskare i slutet av 1800-talet hittade avtryck av fjällsippeblad i lera, bland annat i Skåne, började de förstå att klimatet tidigare hade varit betydligt kallare där än idag. Det här var ett av de fynd som gjorde att historien om istiderna började rullas upp för forskarna. Den är vanligast i låg- och mellanalpina områden men har hittats på över 2 200 meters höjd.

Fjällsippa

Dryas octopetala (latin)
Nuorsá eller golka (nordsamiska)

När fjällsippan blommar ser du den på långt håll eftersom blommorna är vita och ofta står tätt. Den måste ha ett tunt snötäcke på vintern och den gynnas av kalk eller andra basiska mineraler i marken. Därför saknas den i de delar av fjällen som är kalkfattiga.

Kalkrika ställen där det är många fjällsippor kallas för Dryashedar, eller fjällsippehedar. Där växer även andra mer eller mindre sällsynta fjällväxter, bland annat lapsk alpros, fjällglim, purpurbräcka, kantljung, fjällklocka och flera spiror och orkidéer.

Kring Virihávrre i Badjelánnda nationalpark är stora områden rika på kalk. Här växer många olika arter och den kallas ofta för Virihávrrefloran.