Spår i landskapet

Det finns drygt tre tusen kända forn- och kulturlämningar i Laponia. De äldsta är närmare 10 000 år. Mer än hälften av fornlämningarna är härdar (eldstäder) – det vill säga spår efter kåtor och visten.

Om du börjar se dig närmare omkring i landskapet hittar du spåren efter människorna som har varit här före oss:

Härd/Árran

Här kan du se ett av de vanligaste spåren, i Norrlands inland, efter människor som levt före oss – Árran (lulesamisk stavning). Árran betyder eldstad eller härd.  Härden är det som finns kvar efter en kåta av något slag. Den vanligaste typen av härd är oval med en kantkedja av lagda stenar, precis som den här.

Foto: Anna Rimpi/Laponiatjuottjudus

De kan vara fullpackade med sten eller helt utan. Tyvärr kan vi inte veta hur gammal just den här härden är, för det syns inte utanpå. Dateringar som arkeologer gjort, vid undersökningar, visar att härdar av den här typen kan vara så gamla som 1500 år.

Tänk att där du gärna slår dig ner att rasta, på torrbackar och åsar bredvid små jokkar eller kallkällor, gömmer sig härdar från forna tider! Här har trötta fötter vilat sig medan renarna sakta betat på hedarna.

Fångstgrop

Fångstgropar är anläggningar som människor grävt för drevjakt, strategiskt placerade i viltets vandringsstråk.

Foto: Anna Rimpi/ Laponiatjuottjudus

Dateringar, som berättar hur gamla systemen är, finns för några undersökta fångstgropar i Laponia. De flesta har blivit daterade till ca 100 f.kr till 700 e.kr, under den tid som kallas järnålder.

Det mest troliga är att människorna drev vildren eller älg mot de övertäckta groparna. I botten är det vanligt att det finns rester av träkonstruktioner eller sten som skulle göra det svårt för viltet att komma upp.  Att anlägga dem, gillra dem och bedriva själva jakten, ställde stora krav på organisation i människornas samhällen.

Fångstgropar är mycket vanliga i hela Norrland. De ligger huvudsakligen där marken är lättgrävd och finns genom hela barrskogsregionen, ända upp på kalfjället. Det finns system på flera hundra gropar men du kan också finna enstaka, ensamliggande gropar. Jakt med fångstgrop förbjöds i Sverige 1864.

Barktäkt

I Laponias gamla tallskogar finns, på en del träd, avlånga ”fönster”. De kallas barktäkter. Skadorna som vi ser idag, är rester av när människor tog reda på tallens innerbark.

Foto: Carl-Johan Utsi

Varför var barken viktig? Det har faktiskt ingenting att göra med barkbröd i nödtider, utan var istället något så fiffigt som ett utomordentligt kosttillskott! Rikt på c-vitamin och mineraler. Runt sekelskiftet 1900, slutade så människorna här i norr att torka och rosta innerbarken. Potatis och mjöl blev mat för alla och bruket föll i glömska. Allt som finns kvar är dessa ”fönster” in i en annan värld men det finns också ett språkligt minne. Biehtsemánno/ tallmånaden kallas juni månad på lulesamiska. Då savar tallen och det var då man skördade barken. Tänk att den äldsta barktäkten är ca 3000 år gammal!

Men alla skador som du ser på de vackra tallarna är inte barktäkter. De flesta har en helt annan, naturlig, förklaring. Här har älgar gnagt och fejat, skogsbränder rasat och stormar vint så att träden fallit mot varandra.

Renvall

En renvall är en plats där renskötande samer samlade sina renar för mjölkning. Genom renarnas tramp och gödsel, förändrades vegetationen och idag skiljer sig växtligheten fortfarande från den omgivande. Nu kan du se en oregelbunden öppen yta, rik på gräs och örter. Renvallarna är en del av vår växande historia och finns i barrskogen, fjällbjörkskogen och ända upp på kalfjället.

Foto: Carl-Johan Utsi

Människan och renen levde nära varandra. Därför behövde vallarna inte något  stängsel. Inom en familjs betesmarker fanns många vallar. Det var viktigt att växla mellan dem för att sjukdomar inte skulle sprida sig inom renhjorden.

Renskötseln förändrades i början av 1900-talet, hjordarna blev större och fick röra sig mer fritt över stora områden. Självhushåll övergick till köttproduktion. Renvallarna föll i träda och kåtor övergavs.

 


Skulle det inte finnas renar som betade skulle inte heller vissa växter finnas. 

Stalotomt

Vad är egentligen en stalotomt? Namnet är lite olyckligt, en kvarleva från 1900-talets början och ett barn av sin tid. I själva verket är de rester av kåtor. Den moderna forskningen har visat att dessa kåtagrunder/ hyddbottnar är lämningar efter en permanent renskötarbosättning under vikingatid, från 800 – 1100-tal.

Foto: Anna Rimpi/ Laponiatjuottjudus

Idag är stalotomterna synliga som runda till ovala grunder/ hyddbottnar med en obruten vall. Bottenplanet är nedsänkt och i mitten finns en härd/ eldstad. Silvermuseet i Arjeplog har under många år bedrivit forskning kring hur konstruktionen sett ut och hur människan nyttjat landskapet kring fjällbjörkskogsområdet. Stalotomterna ligger vanligen på rad, nära varandra, på flacka terrasser vid små bäckar.

Det mest troliga är att dessa kåtor var byggda av fjällbjörk och näver på en bågstångskonstruktion. Det finns en stark koppling mellan stalotomter och trädgränsen för fjällbjörk samt ett ökat nyttjande av den regionen. Forskningen visar att när människor bodde i dem under vikingatid, låg de i en tät fjällbjörkskog.

Stalotomter kan du hitta från Jämtland upp till de nordligaste delarna av Norrbotten och norra Norge. Däremot har det funnits ett glapp mellan Julevädno/ Luleå älv och Gárasavvon/ Karesuando, tills nu! Under 2019 har Laponiatjuottjudus registrerat två lokaler med stalotomter inom Gällivare kommun, Norr om Julevädno/ Luleå älv.

Husgrund

I Laponias skogar finner du spår av vedhuggning, betesbränning, skogsbete, myrslåtter, odlingar, barktäkter, tjärbränning, renvallar, boplatser, byggnader, uttag av byggnadsmaterial och mycket, mycket mer.

Ett slags förindustriellt skogsnyttjande.

Foto: Anna Rimpi/ Laponiatjuottjudus

Lämningar efter byggnader, så som husgrunder efter hus, kojor och bodar, finns det gott om från historisk tid. Du kan hitta timmerrester, syllstockar och grundstenar. Förutom någon form av grund så finns ofta rester av källare och kallmurade spismurrösen kvar. Grunderna vittnar om alla de näringar som människorna ägnat sig åt, fiske, flottning, jakt, jordbruk, kolning, rennäring och skogsbruk.

Om du följer en bäck uppströms, så är chansen stor att du får en glimt av livet under plockhuggningens tid, i slutet av 1800-talet. Här och var finns rester av små rektangulära timringar med en stor eldpall i mitten, skogshuggarkojor.  Ett litet tillfälligt krypin, för de som var långt borta från hemmet, om vintrarna.

Foto: Anna Rimpi/ Laponiatjuottjudus

Förvaringsanläggning

I det samiska kulturlandskapet kan du hitta källargropar i anslutning till visten, flyttleder eller renvallar. Det är gropar grävda i marken, lagda i stensamlingar eller uppbyggda av stenhällar.

Foto: Anna Rimpi/ Laponiatjuottjudus

Du kan finna dem både i skogslandskapet och i fjällen, ofta på lite högre liggande mark, åsar och sluttningar. I groparna förvarade människorna olika livsmedel så som kött och mjölk men även redskap och andra förnödenheter. För de som rörde sig i landskapet och flyttade mellan olika årstidsland var det otroligt praktiskt med möjlighet till ”rörlig” förvaring.

Förvaringsanläggningar berättar mycket om hur människorna nyttjade landskapet. I Laponia finns exempel på områden som är fullpepprade med gropar. Där dominerar renvallar i sänkorna och på åsryggarna, förvaringsgropar för mjölk.

Foto: Anna Rimpi/ Laponiatjuottjudus

Boplats, förhistorisk

Vad är egentligen en förhistorisk boplats?

Med förhistoria menar vi tiden före det fanns skriftliga källor att skriva historia av. I Sverige kan vi förenklat säga att det är under stenålder, bronsålder och järnålder, alltså från inlandsisens avsmältning fram till ca år 1000 e.kr.

Den äldsta kända boplatsen i Laponia är ca 7000 år gammal och ligger vid Gårtjejávrre, strax NV om Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Boplatser kan bestå av lite olika saker men gemensamt är att du på dessa platser finner spår efter mänsklig aktivitet och ibland rester av hus. Spåren är dock ofta svåra att se. Det vanligaste du kan finna är skärvsten, sten som spruckit genom eldpåverkan samt avslag, rester av redskapstillverkning. Redskapen var tillverkade av kvarts, kvartsit, bergskristall, skiffer och flinta.

Foto: Anna Rimpi/ Laponiatjuottjudus

De allra första människorna vid stranden av Gårtjejávrre levde i ett annat landskap än vad du ser framför dig idag. Här var varmare och fuktigare med skog långt upp på fjället. Och så klart inte dämt för vattenkraft. Bland fynden finns sk. kölskrapor av röd sjöfallskvartsit, som är ett lokalt stenmaterial. Bottenvikskusten låg vid Miessávrre/ Messaure , strax söder om Muddus/ Muttos nationalpark, i Laponias östligaste ände.

Foto: Carl- Johan Utsi

Men de äldsta spåren av människor i Norrbotten är mycket äldre än så. Fynd av brända ben från landlevande däggdjur och rester efter tillverkning av stenverktyg finns i länets östra delar. Fynden berättar att människor flyttade in, intill den försvinnande inlandsisen, redan för 10 600 år sedan!

Det människorna mötte då var ett tundralandskap med vide, dvärgbjörk, gräs och enstaka fjällbjörkar, som vårt kalfjäll idag. Tiden alldeles efter isens avsmältning var dramatisk och landet steg snabbt och kraftigt. Trots detta valde människorna ett liv nära isen, för att följa sitt bytesdjur, troligen renen.