Lämningar i Muddus/Muttos

På den här sidan kan du lära dig mer om kulturlandskapen i Muddus/Muttos nationalpark och alla de spår som människor lämnat efter sig. Förvaltningen har utfört inventeringsinsatser i delar av parken, inför kommande ny utomhusskyltning och ny entré i Skájdde/ Skaite.  Informationen här nedan bygger huvudsakligen på dessa inventeringar.

Där älv mötte hav

Vid stranden av Julevädno/Luleälven, mellan vattenkraftsdammarna i Liggá och Miessávrre, ligger Muddus/Muttos nationalpark.

Älvens betydelse har varit stor på många sätt. Idag är Vattenkraftsutbyggnaden påtaglig i landskapet, den som ger oss elektricitet i våra hem men torrlägger och dämmer. Längre tillbaka var älven främst en transportled och en viktig resurs för fiske och jakt. Men älven kan också ta oss människor långt tillbaka i tiden, till den äldre stenåldern!

Längs stränderna finns gott om boplatsspår men även en speciell grav. Gravtypen är unik i sitt slag för Nordeuropa, och kallas rödockragrav. Strax nedan dammen i Liggá, finns rödockragraven vid Suhpegádde. Arkeologer har undersökt och daterat två andra av dessa unika gravar, i länet. I dessa var skelettresterna, helt eller delvis, beströdda med rödockra. Prover från graven här i Suhpegádde visar också på mängder av rödockra men den är tyvärr inte undersökt och daterad.

Men hur var det här för ca 7000 år sedan?

Klimatet var varmare och fuktigare. Bottenvikskusten låg bara några kilometer härifrån vid Miessávrre , ca 160 möh. Vid den smala havsviken växte hassel och alm. Intill rödockragraven i Suhpegádde, var förr en strid fors. Den eller de människor som blev begravda här för ca 7000 år sedan, levde i ett rikt kustlandskap med sin boplats nära intill.

Du kan besöka graven vid Suhpegádde. Platsen är skyltad från vägen till Skájdde och Muddus/ Muttos nationalpark. En stig tar dig till en annan tid, nästan där älv mötte hav. Stensättningen ser du idag som en flack stensamling, ca 6 meter lång och 4 meter bred.

Foto: Anna Rimpi/ Laponiatjuottjudus

De äldsta spåren av människor i Norrbotten är mycket äldre än så. Fynd av brända ben från landlevande däggdjur och rester efter tillverkning av stenverktyg, finns i länets östra delar. Fynden berättar att människor flyttade in, intill den försvinnande inlandsisen, redan för 10 600 år sedan!

Det människorna mötte då var ett tundralandskap med vide, dvärgbjörk, gräs och enstaka fjällbjörkar, som vårt kalfjäll idag. Tiden alldeles efter isens avsmältning var dramatisk och landet steg snabbt och kraftigt. Trots detta valde människorna ett liv nära isen, för att följa sina bytesdjur.

 

Från lappskatteland till småbruk

Det finns mytomspunna platser och människor här i Muddus/Muttos. Berättelser från svunna tider. Men egentligen vet vi inte så mycket om de som levde här i ”Lappskattelandet Muddus”.

Muddus nämns första gången, i skattelängder under 1500-talet, som ett lappskatteland inom Sjokksjokk lappby. Under den här tiden fanns fyra lappbyar inom det som idag är Jokkmokk och Gällivare kommuner; skogssamebyarna  Sjokksjokk och Jokkmokk samt fjällsamebyarna Sirkas och Tuorpon. Lappbyarna var i sin tur indelade i lappskatteland, områden där enskilda eller mindre grupper skattade till kronan/ staten.

Från 1800-talet blir Muttos även vinterbetesland för fjällsamebyarna och är så än idag. Det blev möjligt då många skogssamer, i allt större utsträckning, övergick till att bli småbrukare/nybyggare. De fortsatte med ett mångsidigt blandbruk av renskötsel, fiske, småviltsfångst och pälsdjursjakt. Tillkom gjorde boskap som kor, getter och häst.

När du idag tittar på kartan så ser du inga gårdar eller byar inom nationalparken.  Någon gjorde faktiskt ett försök vid sjön Stuor-Muttos men det är vid Muttosjávrre/ Muddusträsk, den största sjön i parken, som Israel Jakobsson tog upp ett sk. nybygge 1857. Småbruket kallades Häjmmaroavve/ Hemmabrännan. Familjen brände för skogsbete och även odling på gårdsvallen.

Foto: Anna Rimpi/ Laponiatjuottjudus

Men Livet var hårt och ytterligare två familjer hann avlösa varandra innan Jakob Israelsson Ramso flyttade in. Ramso var en fångstman med en liten renhjord, kor och häst. Berättelserna om honom är många, framförallt att han var en nåjd med övernaturliga krafter.  Ramso nyttjade de stora myrarna runt sjön för myrslåtter. Här och var finns rester av lador kvar, liksom odlingsrösen, husgrunder och källargrunder på gårdsvallen.

Foto: Anna Rimpi/ Laponiatjuottjudus

År 1909 gjorde kronan en besiktning av småbruket. Gården var då övergiven och timret bortfraktat. Ramso hade blivit till åren och flyttat.

Fjäll och skog möter varandra här i Muttos. Ett vinterbetesland för fjällsamebyarna Sirges och Unna Tjerusj och ett åretruntland för Gällivare skogsameby. I Gälllivare skogssameby finns familjen Kemi, vars ättlingar blev tvångsförflyttade hit av staten 1928, från Vittangi skogssameby. Men deras resa startade långt uppe på fjällets vidder, i karesuandotrakten. Sitt sommarviste höll de vid sjön Kubmojaur i östra delen av Muttos, som är en viktig plats även idag.

Skogen, brukad genom alla tider

Den är varken öde eller orörd, skogen i Muttos. Den är brukad av människan i alla tider. Här finner du spår av vedhuggning, betesbränning, skogsbete, myrslåtter, odlingar, barktäkter, tjärbränning, renvallar, boplatser och mycket, mycket mer.

Ett slags förindustriellt skogsnyttjande. I och med den industriella revolutionen i Europa under 1800-talet, kom dock efterfrågan på virke att öka. Utvecklingen av skogsindustrin startade vid kusten för att sedan sakta röra sig norrut och västerut. Flottning och utbyggnad av flottleder i länets åar och älvar var förutsättningen för detta. Under 1870-talet nådde avverkningarna Jokkmokks socken.

I Muttos kan du se spår av avverkningar från 1886, i parkens södra delar.

Foto: Anna Rimpi/ Laponiatjuottjudus

Skogsarbetarna använde en metod som kallas dimensionsavverkning, plockhuggning eller blädning. Med yxa och såg valde huggarna de allra grövsta träden, resten lämnade de kvar. Timrets väg till kustens sågverk tog sedan sin början. Först med häst ner till Luleå älven för att där, under försommarens högvatten, flyta ner till industrierna. Med lite hjälp av mänsklig hand, så klart.

Men yxhuggen i Muttos slutade att eka. Muttosädno/ Muddusälven var svår att flotta och terrängen var på många ställen besvärlig att ta sig fram i, för både häst och människa. När det moderna skogsbruket tog fart under 1950-talet med snabb maskinell utveckling och kalavverkning, lämnades skogarna här.  I Muttos kom vattenkraftsutbyggnaden istället att stå för den mer storskaliga förändringen av landskapsbilden.

Om du kliver av leden och följer någon av bäckarna uppströms, så är chansen stor att du får en glimt av livet under plockhuggningens tid, i slutet av 1800-talet. Här och var finns rester av små rektangulära timringar med en stor eldpall i mitten, skogshuggarkojor.  Ett litet tillfälligt krypin, för de som arbetade långt hemifrån om vintrarna.

Foto: Anna Rimpi/ Laponiatjuottjudus

 

Idag är det tyst i Muttos skogar, även om ett visst bruk finns kvar, i form av renskötsel och så klart av dig som vandrar här. Fast riktigt tyst är det ju aldrig. Vinden, vattnet och fåglarna står för konserter varje dag!