Rickard Åström, Allávárre

  • Sjávnja. Foto: Carl-Johan Utsi
  • I Allávárre står husen tomma. Vallarna har vuxit igen och de fastboende har flyttat. Foto: Carl-Johan Utsi
  • Rikard Åström bor idag i Gällivare, men i byn står hans barndomshem. Foto: Carl-Johan Utsi

  • Foto: Carl-Johan Utsi
  • Då, på 1950-talet, hade varje familj hade några kor och får, en häst och en sommargris. Foto: Carl-Johan Utsi
  • Foto: Carl-Johan Utsi
  • Med vägen kom den nya tiden. Barnen skickades till skola och folk började söka sig arbete i tätorterna. Rökarna från husen blev allt färre.Foto: Carl-Johan Utsi
  • Nuförtiden syns de mest under helgerna. Foto: Carl-Johan Utsi
  • Foto: Carl-Johan Utsi

Den tidens mångsysslare

För att försörja sig som fastboende på en liten gård vid fjällets kant var man tvungen att arbeta med många olika saker. Basen i gårdsbruket var djuren, och att skaffa mat till dem krävde många veckors hårt arbete. En stor del av sommaren och hösten gick åt att fylla ladorna med föda för djuren. Arbetet var ett hästjobb. Det rika foder som växer kring älvarna, på myrar och i deltat slogs till vinterfoder.

Bärplockning, jakt och fiske gav också mat. I sjöarna och älvarna fanns det gott om fisk. Under delar av året jagades fågel och älg. Samtidigt bytte man varor och tjänster med traktens flyttsamer. De renskötande samerna bidrog med renkött och bönderna med kött, smör och mjölk.

Skottpengar

De bofasta var tvungna att söka arbete och inkomster där de fanns. Under vintrarna högg männen timmer, en del av dem hjälpte renskötarna under renskiljningar och slakt. Alla jagade, allt från ekorre och mård till älg. Fram till 1960-talet var jakt på rovdjur en viktig biinkomst. En nedlagd björn, järv, lo eller varg gav skottpengar som betalades av staten. Vid tillfälle tog man anställning som flottare av timmer eller som huggare i timmerskogen.