Fjällrenskötsel

“Kalvmärkningarna är intensiva. Man sover om dagarna och är uppe om nätterna. Till slut vet man inte vad som är dag och natt. Man far runt bland grannbyarna och sina egna kalvmärkningar.

Det är väder och vind som avgör hur det går. Inte säkert att renarna är på samma fjäll. Det är inte säkert det gick den här natten. Då får man titta sig omkring. Var har vi renarna? Lägga upp strategin efter väder och vind. Det kan bli gjort på en dag, eller tre veckor i ett kör.

Sen kommer man med renhjorden till hagen. Det är livet känns det som. En lyckokänsla att höra grymtandet. Det finns kalv, det finns vajor och ren. Det gick bra i år också. De överlevde. Man är otroligt lycklig att få uppleva detta.”

Helena Länta, Jåhkågaska tjiellde

År efter år, årstid för årstid så flyttar renen i jakt på bete. Under vinterns kalla dagar gräver fjällrenarna efter lav under skogslandets vita snötäcken. När sommaren närmar sig söker sig renhjordarna västerut, i jakten på det gräs och de spröda örter som växer uppe till fjälls.

För renskötande samer börjar året i maj, när kalvarna föds. I slutet av juni börjar arbetet med att samla renarna till kalvmärkning. Märkningen sker under svala, milda nätter för att skona djuren från både värme och insekter.

Fjällrenskötseln utmärker sig genom de långa flyttningarna mellan olika betesland, från fjäll till skog. Olika familjer flyttar olika långt, och hur långt flytten går beror alltid på hur betet ser ut. Tunga vintrar med dåligt bete längtar alla efter solens värmande strålar som mjukar upp snötäcket och gör marken tillgänglig igen.

När våren så närmar sig brukar man säga att vajorna lyfter på nosen och vänder den västerut. Då börjar flytten tillbaka till fjälls, till de gröna ängarna där renarna får äta upp sig igen. Året börjar på nytt. Allt vaknar till liv.

Renslakt i Harrå