Världsarvet Laponia är ett mångtusenårigt kulturlandskap med många spår från tidigare brukare. I området har människor lämnat både materiella och immateriella spår i landskapet, i form av ortnamn, historier, kunskaper och fysiska lämningar. De äldsta kända spåren efter människor i Laponia är 8000 år gamla och finns längs de stora fjällsjöarna. Begreppet ’vildmark’ är missvisande eftersom landskapet är allt annat än öde; människor har vistats och levt i Laponia sedan inlandsisen släppte sitt grepp för ungefär 8000–10 000 år sedan. Spåren av forntidens människor är oftast subtila, men det är fortfarande möjligt att idag hitta spår från förhistorisk och historisk tid i skogar och fjäll i Laponia. Utöver lämningar av boplatser från sten-, brons- och järnåldern finns även fångstgropar, härdar, visten, renvallar, bengömmor och förrådsgropar.
Det är inte alltid ett sammanträffande att man hittar spår i naturen i närheten av, eller just bredvid nutida bosättningar och anläggningar. Människor som levt av och med naturen har också varit tvungna att finna de mest lämpade platser för bosättning i förhållande till vatten och tillgång till mat. Andra aspekter att ta i beaktande har varit att följa djurens vandringsvägar och relativt lättillgängliga färdvägar.
Spåren av tidigare brukare klassas antingen som en fornlämning eller en kulturlämning. Fornlämningar, kända som okända, är spår av mänsklig verksamhet och är skyddade av kulturminneslagen. Det är enligt lag förbjudet att skada eller rubba en fast fornlämning och fornlämningsområde, utan särskilt tillstånd. Kulturlämningar är yngre lämningar efter människors verksamhet, från stenålder till nutid, vilka skyddas av Skogsvårdslagen. Genom att visa hänsyn till forn- och kulturlämningar visar en även respekt till tidigare generationers arbeten och strävanden.
Inom världsarvet Laponia finns drygt tre tusen kända forn- och kulturlämningar där de äldsta daterats till nära 10 000 år gamla. Över hälften av de funna fornlämningarna är härdar, det vill säga spår av kåtor och viste.