Foto: Carl-Johan Utsi
Laponia är ett samiskt kulturlandskap och en del av Sápmi. Platserna här bär samiska namn och med de, minnen och historian. Det är vårt hem, våra rötter, vår arbetsplats och levebröd. Det är ett världsarv där man jobbar aktivt med renar och den samiska kulturen är starkt präglad av renen, genom årtusenden. För de nio samebyarna som har sina marker i Laponia är världsarvet bara en liten del av det område man lever i och är beroende av. Utan de delar av samebyns marker som ligger utanför Laponia skulle det inte finnas någon fungerande rennäring i världsarvet och därmed inget världsarv.
De flesta som jobbar med renar i Laponia är uppväxta så i familjen. Många jagar, fiskar och jobbar med duodji (slöjd) som binäringar till rennäringen. Arbetet styrs av väder och vind men följer ändå en given rytm under årets åtta årstider. Lever man nära naturen så som här, är kontrasterna stora och växlingarna märks tydligt. Var årstid har sin uppgift.
Renhjordarna består av privat ägda djur med en kombination av snitt i örat som visar vem som är dess ägare. I juli samlas hjordarna in i hagar och årets kalvar får sitt märke. Under höst och tidig vinter slaktas en del av dem. Största delen av slaktdjuren säljs, men en stor del av det renen ger i form av kött, skinn och andra material används i hushållet. När man som besökare vistas här, bör man komma ihåg att det är ett levande världsarv där människor bor och verkar än idag.
Renskötseln och den levande samiska kulturen har ett världsunikt skydd inom Laponia.
I Sápmi talas olika dialekter av samiska. Laponia ligger i det lulesamiska språkområdet men i området talas även sydsamiska och nordsamiska. Laponiatjuottjudus jobbar med att synliggöra och tillgängliggöra de samiska språken som talas i världsarvet på olika sätt. Bland annat genom att upprätthålla en god ortsnamnsed och översätta valda delar av information och arbetet till samiska, som är tänkt för de som har samiska som modersmål. Utöver lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk finns det sedan år 2000 i kulturminneslagens första kapitel en hänsynsparagraf om ortnamn. Paragrafen innebär bland annat att:
• hävdvunna ortnamn inte ändras utan starka skäl.
• ortnamn i övrigt stavas enligt vedertagna regler för språkriktighet, om inte hävdvunnastavningsformer talar för annat.
• påverkan på hävdvunna namn beaktas vid nybildning av ortnamn.
• svenska, samiska och finska namn används så långt möjligt samtidigt på kartor samt vid skyltning och övrig utmärkning i flerspråkiga områden.
• namn som godkänts för offentlig kartproduktion ska även i andra sammanhang användas i sin godkända form.
• Lantmäterimyndigheten är den myndighet som ansvarar för ortsnamn och eventuella ändringar av dessa.
I renskötselområden över hela världen finns väldigt många olika benämningar på renar. Det finns till exempel ord för renarnas färg, utseende och olika typer av horn. Det finns också oändligt många ord och beskrivningar för landskap och framförallt snö- och väderförhållanden. Renskötsel är en utbredd och gammal näring, där man har bevarat traditioner och kunskap från generation till generation.
Nästan alla namn på kartor och skyltar inom Laponia är på samiska, vilket är de ursprungliga namnen som senare översatts till namn närmare svenska eller finska. Ta reda på vad namnen har för betydelse!