Foto: Carl-Johan Utsi
Under årtusenden har renen varit ett av de viktigaste djuren för människan i Laponia och idag är den en bärare av en lång kulturell tradition och samisk identitet. Trots att renhjordarna idag består av privatägda djur som sköts året runt är de som det gamla samiska talesättet säger – vindens egendom.
Renen har funnits här sedan den sista istiden. Den behöver olika föda under olika tider under året. Hjordarna har under sina ständiga vandringar betat i de här skogarna och fjällen och de första människor som bodde här följde djuren i dess spår. På strategiska platser längs flockarnas vandringsvägar byggde de system av fångstgropar som man skrämde ner djuren i. Jakten gav inte bara kött. Av bytets päls och skinn tillverkade man kläder, skor och annat som behövdes för att klara sig.
Efterhand tämjdes renen. En tam honren kunde till exempel användas för att locka till sig andra vildrenar. Men den största nyttan var att den kunde dra och bära allt som behövdes under de ständiga färderna. När man började bedriva handel med omgivande folk blev det intressant att hålla sig med större renhjordar. Produkter av ren blev då något som kunde bytas eller säljas. Genom tiderna har man alltid tagit tillvara på varje del av renen.
Fjällen är till stor del ett betespräglat kulturlandskap. Här har renar betat i årtusenden, betandet har gjort att fjällen inte har vuxit igen av buskar och andra växter har gynnats och kunnat ta plats och växa. Det är därför fjällandskapet ser ut som det ser ut, utan renens närvaro hade vi mötts av ett helt annat landskap.
Fjällrenen och skogsrenen i Laponia är släkt med vilda renar i andra delar av världen. Renen är ett arktiskt hjortdjur som fanns lika tidigt som mammuten. Under tusentals år har renen anpassat sig till polarklimatet. I sträng kyla och snö är renen en överlevare genom sin värmeisolerande päls och klövar som aldrig fryser. Fjällrenskötseln och skogsrenskötseln bygger på de vilda renarnas tidigare vandringar och årscykler.
Under våren börjar det nya renskötselåret. I maj månad föds renkalvarna. Vajorna söker sig till sina backar, där de alltid kalvat när det närmar sig vår. Då lyfter vajan nosen västerut och andas in luften innan den börjar sin vandring, ”biegganjunni” (Nsam) kallar renskötarna det.
Tiden innan och under kalvningen är vajan och den nyfödda kalven extra känsliga mot störning.
Renskötaren följer renhjorden tillbaka till kalvningslandet västerut och håller ett vaksamt öga över renarna. Man ber till vädergudarna för torrt och varmt väder, för en gynnsam start för renhjordens nya medlemmar som även är renskötarens tillväxt.
Under sommaren, när kalvarna växt till sig lite, samlar renskötarna renhjorden till hage för att märka kalvarna. Man samlar de när det blir svalare mot kvällen, och håller kalvmärkningen när det är svalare nattetid under midnattssolens ljus. I samebyarna i Laponia tar man fast kalvarna med svejp eller svahpa (snarkäpp) eller suohpan (Nsam för lasso). Kalven får samma märke i sitt öra som vajan, och man märker enligt traditionell sedvana med kniv. Det går bara på några sekunder per kalv innan man släpper tillbaka den till vajan.
I hagen under natten hörs det ett ständigt råmande, det är när kalven och vajan kommer ifrån varandra.
Myggen är skogsrenskötarens bästa dräng säger man, de samlar ihop renarna i mindre skockar så man lättare kan samla ihop hjorden innan man sätter de i hage.
När snön börjar falla och isen lägga sig, börjar även renen söka sig till andra områden för att beta inför vintern. Renskötarna samlar ihop samebyns gemensamma renhjord och sätter de i hage där man sedan skiljer ut renarna i så kallat siiddat (Nsam), vintergrupper, familjevis för att ta de på vinterbete på sedvanligt område.
Denna period kallas för ”förfallo” bland de som bor i Laponia. Snön och isen smälter undan och fjället och skogen lämnas till sin ro. Den första grönskan dyker upp och ger viktigt och välkommet bete till renarna efter en lång vinter.
Under denna period jobbar renen på att äta upp sig och bygga upp sitt fettlager inför den kalla vinter. Svampen som kommer är en stor favorit, och renen kan springa långt varje dag i sin jakt på de delikata sopparna.
Denna tid är renen som vackrast, den har bytt sin päls färdigt och gjort nya stora horn. Renen har ätit upp sig under sommarbetet och är i god form inför vintern. Det är även denna period som renen går i brunst och sarvarna som ska slåss om vajorna för att betäcka de, är stora och muskulösa med enorma horn.
Under vintern betar renarna på sitt vinterbetesområde. Marklaven är viktigt bete denna tid. Renen använder upp sitt fettlager som de byggt under barmarksperioden, under den långa och kalla vintern.
När solen börjar åter igen lysa och så småningom värma så börjar även renen söka lite annan föda. Den söker sig gärna till hänglaven som växer på de gamla träden i skogarna, och kan vandra sträckor i området för att finna det. Samtidigt börjar rastlösheten växa i takt med längtan efter de bara backarna på vår- och sommarbeteslandet göra sig påmind hos renen, och den börjar vandra, och renskötaren följer med den.
Renen och renskötseln är beroende av orörda marker där renen kan beta. Tamrenen (Rangifer tarandus tarandus) är den art av ren som finns i Sverige idag. Den är väl anpassad till ett liv i ett arktiskt klimat. Renar är flockdjur och trivs därför tillsammans och de följer sina invanda färdvägar. Renen är i behov av olika slags bete beroende på vilken årstid det är och rör sig därför mellan olika områden beroende på årstid. Vintertid är den huvudsakliga födan renlav och under barmarkssäsongen betar renen gräs, örter, svamp och löv. Renar har speciella trivselland där de hittar bete, kalvningsland för vajorna och där de känner sig trygga. Renen undviker att vara i vissa områden vilket kan ibland bero på väder, betesförhållanden, betesro eller störningar och det är därför renskötseln behöver stora områden under hela året. Renen, såsom alla djur, är mycket känsliga för störningar orsakade av människan.
Ladda ner hela Renvettsbroschyren HÄR!
