Nästan alla namn på kartor och skyltar inom Laponia är på samiska, vilket är de ursprungliga namnen som senare översatts till namn närmare svenska eller finska.
Nationalparkerna i Laponia stavas med både svensk och samisk stavning, till exempel Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke. Ett omfattande arbete pågår med att gå tillbaka till de samiska sätten att skriva namnen, till exempel Dievssajávri (Teusajaure) och Guvtjávrre (Kutjaure). De svenska stavningarna sätts då inom parentes, eftersom de fortfarande används av många, och fortfarande finns kvar på skyltar och många äldre kartor.
Inom Laponia stavas de flesta namn med lulesamisk stavning, även om det inom Laponia talas såväl lulesamiska som nordsamiska. Språkgränsen mellan nord- respektive och lulesamiskt område går mellan samebyarna Unna tjerusj och Baste. Vilket märks på kartan där orden stavas olika, på lulesamiska stavas bergstopp t.ex. ”tjåhkkå” och på nordsamiska “čohkka”.
Genom att förstå namnens betydelse, kan en få en djupare förståelse över det landskap en befinner sig i, namnen bär ofta på en historia och kan ibland ge en föraning om vilka som bor eller bott på platsen. Samiska (orts)namn är ofta terrängbeskrivande, beskriver en plats, ett område eller dess historia. Ibland händer det att namnen är så gamla att vi inte längre vet varför en plats har det namn det har.
Namnen kan ofta bestå av sammansatta ord, till exempel Guhkesvágge = den långa dalen och Badjelánnda = det höga landet. Samiska termer för läge och riktning på kartan rör sig inte om allmänt vedertagen kompassriktning, utan är knutna till bland annat vandringsvägar. Alep betyder till exempel uppströms älven, ovanför/bortanför låglandet och vinterlandet och Lulep betyder nedströms, ner mot skogslandet.
Nedanstående lista över lulesamiska naturord är frambringad av Hans Andersson och Olavi Korhonen och kan hittas i sin helhet i boken Samiska ortnamn vid vägar och färdleder i Lule lappmark (2010).
á: uttalas som a i hatt
u: uttalas som o i bor
e: uttalas som ie
á: uttalas som a i hatt
č: uttalas som tj i tjur
đ: uttalas som th i engelskans this
ŋ: uttalas som n i enkel eller säng
o: uttalas som å låda
š: uttalas som sh i äsch eller rs i hörs
ŧ: uttalas som th i det engelska ordet think
u: uttalas som o i bor
ž: uttalas som dsj i det engelska orden bridge eller gelly
áhpe = (stor) myr, vid myrmark
alep = högre. Västligare (i namn: västra)
alle- = väster (i sammansättning)
ára = blockmark (áras)
ávrre (jávrre) = sjö
ávttje = klyfta, kanjon
ávttso = blandskog på fuktig mark
diermme = brant strandsluttning
dievvá = kulle, backe
duottar = kalt lågfjäll
ednam = mark, terräng
gádde = strand
gajbba = överskjutande stenblock
gájrrá = kil- kilformig terräng
gájsse = spetsig fjälltopp, brant högfjäll
gálav = vad, vadställe
gállo = klippa, klippblock
gaskka = mellan- , mellersta, platsen mellan
gávva = krok, bukt, vik
gelnav = grässlätt
giedde = naturlig äng, bovall
giehtje = ände, ända, spets
gielas = tallhed, åsrygg
giera = övre del, av t.ex älv
giergge = sten
gieva = sank myr
goabrre = överhängande klippa
guhkes = lång
guoblla = hängdriva, (utskjutande) klippvägg
guojkka = fors
guorbba = bränna, bränt område
gurra = smal sänka eller skåra
gurssjo = djup, smal skreva
gåbbå = kulle eller litet berg
gåhpe = rund sänka, grop
gållo = bredare spricka i is, stenblock
gårrå = lång landrygg med tallskog
gårttje = vattenfall
mielle = brant älvstrand
muorkke = ed, landsträcka mellan vatten
måhkke = krok, krök, inre del av vik
måsko = sluten, innestängd
måsske = sluten dal, inbuktning i fjäll; stängd vattenled
njálmme = åmynning, älvmynning
njárgga = udde, näs
njavve = ström (so minte forsar)
njiráv = stenig rasbrant
njoasske = sänka mellan berg eller i en fjällrygg
njunjes = berg – eller fjällutlöpare
njunnje = näs, lägre utlöpare från fjäll
noallda = bergknalle, rund höjd
nulppe = skoglös bergknalle (i ändan av ett berg)
nuoramus = nordligaste
nuortap/nuortta = nord, – norra
sájvva = helig sjö, heligt berg
sálla = spricka, klyfta, fåra
sáttoj = sand
savoj/savon = sel, lugnvatten i älv
siejdde = sejte
siergga = vide
sjkuhtje = trång dalgång (mellan fjällryggar)
sjnjássjka = jämn och bred utlöpare från nedre delen av berg
sjnjutje/ sjnjurttje = spets, udd, topp (på berg etc)
sjpádnjo = björksnår, björkdunge
skájdde = älvnäs, näs där vattendrag möts
skåhppe = säckformad inbuktning i fjällsida
sláddo = liten tjärn
slieŋŋke = liten dal, sänka
slädo/slähto = lämpligt, småstenigt vadställe
stuor(-), stuorra = stor
suoloj = ö, holme
suorgge = gren , förgrening
uksa = port
unna = liten, litet, lilla
årddå = trädgränsen
åvddå = fram- främre
Ädno = å, älv
badje = över-, övre
bahta = ända; innersta delen av vik
bajeldus = högsta delen av berg, fjäll
bajep = övre, som är högre upp
bákte = klippa, klippbrant
bállte = sluttning, backe
basse = helig; helig plats
biehtse = tall
biesske = smalt näs (mellan sjöar och vattendrag)
boarkka =djup sänka i fjällryg, fjällpass
buollda = berg- fjällstluttning (utan vattendrag)
buollem = bränt ställe
buollja = öppen skogslös plats (ofta på toppen av berg i skogslandet)
buovdda = berg som är kalt på toppen
båhke = ’hals’ , smalt ställe på en myr eller i en dal
bållne = liten kulle
bårre = krön, berg- eller fjällrygg
hávrre = sjö (samma som jávrre)
huornnásj = sidoberg, sidofjäll (från högre fjäll)
hällo = flat häll
jalgga = slät mark
jávrásj = liten sjö
jávrre = sjö
jiegge = mindre myr (stavas även jägge)
jiegŋa = i, jökel, glaciär
jiehkke = glaciär (stavas även jähkke)
jierttá = uppifrån sett runt fjäll, sjö, ö etc
juovva = blockmark, storstenig terräng
jågåsj = liten bäck, liten å
jåhkå= bäck, å
jårbbå = rund
ladnja = smal klippavstas
láhko = slät platå, högslätt
lájrre = lera
lánnda = land (område)
liehke = liten dal eller sänka
lulemus = östligare
lulep = östligare, öster,- östra
lulle = öster, – östra
luokta = vik
luopppal = tjärn eller vidare del av å eller älv
lusspe = forshuvud
låbddå = långsträckt fjällavsats
oagge = bakvatten
oajvásj = litet runt berg
oajvve = huvud; berg med rund kontor
oalgásj = liten fjällaxel eller fjällås
oalgge = fjällaxel från större fjäll
oarjemus = syd, -sydligast
oarjep = syd-, södra (sydvästra)
oarjje- = syd-, södra (sydvästra)
rábma = grässluttniung
rájrre = lera
rido = skred, snöskred, lavin
riebme = grund men strid ström i älv, sel
riehppe = kitteldal
rijdda = gräsbrant under fjällvägg
roavve = bränna, bränt fjällområde
ruohto = myrlänt mark (på fjället)
ruovdásj = bäckravin
rågge = grop, grav (i terrängen)
råhtje = trång bäckdal, smal dalgång
råhto = videsnår, tätt buskage under fjäll
tjavdda = berg utan branta sidor
tjavelk = landrygg, bergrygg
tjievrre = grus, stenbunden terräng
tjoalmme = sund
tjåhkkå = fjälltopp
tjårro = bergrygg, fjällrygg, ås
tjärro = lågfjället mot skogsgränsen (i norr även sameby, tjiellde)
vágge = fjälldal, dalgång
vahta = skoglös slätt eller hed
vallda = gräsbevuxen fjällhed
válle = lång östlig fjällsluttning
várásj = litet berg, litet fjäll
várddo = fjällhöjd med god utsikt
várre = berg; fjäll
vielmes = lugnvatten i å eller älv
vierra = ås (långsträckt med jämna sluttningar)
vuobme = lövskog, skogslandet (i motsats till fjällen)
vuodna = fjord
vuohppe = vik med smal mynning
vuojadahka/vuojadak/vuojat = simställe (för renar)
vuolep = nedre, lägre, undre
vuolle- = nedre,som är lägre eller under
vuovdde = skog, skogsmark