Árasluokta är en vik vid Virihávrres östra strand. De sedvanliga videsnåren och slätterna med dvärgbjörk som kämpar för att snara fast vandrarens kängor. Västerut breder Virihávrre ut sig mot norska gränsen. Utspridda kring viken ligger några stugor, bodar och torvkåtor som alla ser övergivna ut.

Från en av kåtorna stiger det dock en rök. Kåtan är inte stor och på dess sidor och tak växer traktens gräs och blomster. Vid eldstaden sitter Svea Länta och bakar dagens bröd. Till sin hjälp har hon ett av barnbarnen. Med van hand vänder och vrider hon det runda brödet emot härden till dess att det gräddats ljusbrunt.

Svea är uppvuxen i trakterna av Kittelfjäll i Västerbotten. Per Anti Länta, som blev hennes man, var renskötare i Jåhkågaska tjiellde. När Svea följde sin man hit för första gången blev förälskelsen i platsen direkt och total.

– Omedelbart! Det kändes direkt att här vill jag vara, säger hon.

Det är 36 år sedan nu. Varje vår visste både jag och barnen att hit måste vi och här ska vi vara. Hon hade just bildat familj när hon för första gången kom till Árasluokta. Med ett spädbarn och två större. Den sommaren bodde de i tältkåta medan mannen, Per Anti, byggde den torvkåta de skulle bo i.

Árasluokta är en plats för intensiva veckor med kalvmärkningar och turistsäsong. För Svea är det ett ställe där hon får balsam för själen. Så fort hon får ledigt drar hon upp till fjällen. Och hon återvänder inte förrän hon helt enkelt måste, i slutet av augusti.

Innan 1960- talet fanns varken kåtor eller stugor kring viken. De grupper renskötare som levde i trakten bodde i tältkåtor lite överallt. Efterhand började man bygga hagar för kalvmärkningar vid Miellädno. När man på 1960-talet bestämde sig för att bli mer bofasta byggde man torvkåtor vid stranden av Árasluokta. Idag har kåtorna till största delen ersatts av stugor och kojor. Att bo vid sjöstranden gjorde det möjligt att fiska för mera än dagsbehovet. Flyget, som vid den tiden började med dagliga turer för att köpa upp färsk fjällröding, hämtade dagens fångst. Med flyget fick man även nyheter, bensin, matvaror och relativt färska dagstidningar. Detta gjorde att den lilla viken vid Virihávrre blev en fast plats för Jåhkågaska tjiellde under somrarna. Från midsommar till långt in i augusti.

Idag har livet kring viken vid fjällsjön förändrats. Så fort kalvmärkningarna är över i slutet av juli så lämnar de allra flesta Árasluokta. Kvar blir bara Svea och någon enstaka granne. Sonen Rickard arbetar som stugvärd i Badjelánndaledens stuga. Han ser till att de fjällvandrare som övernattar i turiststugorna finner sig tillrätta. När han inte har tid rycker Svea in.

– För Rickard är turismen en jättebra binäring. Utan den skulle han vara tvingad att åka ner och arbeta med något annat, säger hon, innan de sätter igång med renarna igen.

Samebyn Jåhkågaska tjiellde hör, vad gäller antalet medlemmar, till de mindre samebyarna i landet. Så länge Sveas man Per Anti levde bedrev han renskötsel. En syssla som son och dotter nu har tagit över. Området kring Árasluokta är byns sommarland. Österut in i Badjelánnda och Sarek finns vår- och höstlanden. Bortom dem börjar barrskogarna där deras renar betar vintertid. Liksom de flesta samebyar i landet är Jåhkågasska långsmal. Enbart några mil bred längs Unna Julevädno (Lilla Luleälven), men cirka 35 mil lång. Från någon mil väster om Árasluokta till skogarna öster om Jokkmokk.

Idag har sonen lämnat barnen i farmors vård. När brödbaket är klart så är det dags att ge dem mat. Menyn kan verka ensidig, men det är den barnen älskar. Stekt färsk fisk och nybakat bröd. Sju dagar i veckan. Så följer dagens stugvärdsarbete. Tillsammans med barnbarnen går hon bort till turiststugan, räknar in nattens gäster och tar betalt. Förutom detta är hennes roll som stugvärd att agera mentor, meteorolog och handelsman. Och för de gäster som så önskar delar Svea med sig av det hon vet om samer, renskötsel och naturen och naturligtvis om Árasluokta, platsen hon älskar.