– Nog skulle man syssla med något annat, egentligen, säger Elisabeth Vannar fundersamt. Men jag trivs väl med detta, och värdesätter den frihet det här innebär. En dyr frihet.

Skuollá är beläget på gränsen mellan Badjelánnda och Sareks nationalparker. Här har samebyn Sirges en större anläggning där de märker kalvarna i juli varje år. Arbetet tar ungefär en vecka och istället för det traditionella lassot har nu alla spön med en ögla i änden. Nu gäller det att snara de små kalvarna. Ingen i hagen får använda lasso. Arbetet går lugnt till och renarna går lugnt omkring i hagen.

Trots att vintern varit svår så har Per Anders och Elisabeth kalvar att märka. Barnen Sanna och Antaris har också stänger. I de allra flesta renskötarfamiljen har mannen eller kvinnan ett arbete, fast eller deltid. Men varken Elisabeth eller Per Anders arbetar med annat än renarna. Elisabeth säger att hon tidigare har försökt kombinera renskötseln med fasta jobb. Men det fungerade inte.

– Till slut gick det inte ens att ta vikariat. Det passade inte med det här.

De verkar inte särskilt bekymrade. Och klagar gör de inte.

– Om man trivs med något så satsar man på det. Och vi drar in på saker och ting. Vi lever enkelt, säger hon.

De stretar på med en levnadsstandard som medelsvensson inte skulle kunna drömma om att leva på. De maskiner de har är inte precis nya. Skotrarna är gamla och det medför att Per Anders tillbringar mycket tid i garaget där han mekar och fixar med dem.

När barnen var små och föräldrarna måste ut till renarna så ställde fastrar och farmor upp och tog hand om barnen, berättar Elisabeth. Utan dem hade det inte fungerat. För Elisabeth var omställningen stor. Då hon inte vuxit upp med renskötsel var det i början ett främmande sätt att leva. Men hon bestämde sig för att satsa på det här och se om de fungerade. Och på den resan är det.

Skuollá ligger inom västligaste Sarek. Österut börjar de många och trånga dalar som vindlar sig mellan topparna. Sommartid finns hela tiden vandrande turister som följer de orösade dalbottarna. Trots att det aldrig är horder av turister så kan de utgöra ett problem, enligt Per Anders. Just juli månad, då renarna skall äta upp sig och lägga på hull för vintern, störs de ideligen i sitt bete.

Den risk som de ser med att området nu blivit ett världsarv är att det kan bli mera populärt, speciellt för sommarturismen. De vill gärna ha möjlighet att reglera vandringsturismen i de känsligaste områdena.
– På vintern, från november till april spelar det ju inte någon roll, säger Per Anders. Men sommartid har jag sett att turister faktiskt flyttar med renar, precis som vi gör, när de kommer gående i dalbottnarna.

När morgonsolen börjar värma är det dags att släppa ut hjorden. Ett tecken på att märkningen gått lugnt till är att få kalvar blir kvar när hjorden släpps ut. De flesta springer upp på fjällsidan tillsammans med sin mor. För familjen Vannar väntar nu tältkåtan med mat och några timmars sömn. Innan nästa hjord tas in på kvällen.