Vid stranden av Julevädno/Luleälven, mellan vattenkraftsdammarna i Liggá och Miessávrre, ligger Muttos nationalpark. Laponiatjuottjudus har utfört inventeringsinsatser i anslutning till vandringslederna i Muttos. 

Älvens betydelse har varit stor på många sätt. Idag är vattenkraftsutbyggnaden påtaglig i landskapet, den ger oss elektricitet i våra hem men torrlägger och dämmer. Längre tillbaka var älven främst en transportled och en viktig resurs för fiske och jakt. Längs med stränderna av Luleälven finns gott om boplatsspår och dessutom en speciell grav strax nedan dammen i Liggá vid Suhpegádde. Gravtypen kallas rödockragrav och är unik i sitt slag för Nordeuropa. Arkeologer har undersökt två andra unika rödockragravar i länet och daterat dessa till att vara cirka 7000 år gamla. I dessa var skelettresterna helt eller delvis beströdda med rödockra. 

Prover från graven i Suhpegádde visar också på mängder av rödockra. Norrbottens museum har sedan sommaren 2022 arbetat med en räddningsundersökning av området som successivt eroderar ner i älven. Undersökningarna i Suhpegádde har hittills bland annat kunnat visa att anläggningar med brunfärgningar av brända ben är omkring 7000 år gamla. 

Graven vid Suhpegádde går att besöka. Platsen nås från vägen genom en stig som är skyltad från vägen till Skájdde och Muttos nationalpark. Stensättningen av graven ser du idag som en flack stensamling, ca 6 meter lång och 4 meter bred. 

Där älv mötte hav

För 7000 år sedan var klimatet varmare och fuktigare. Bottenvikskusten låg bara några kilometer ifrån Suhpegádde, vid Miessávrre, ca 160 möh. Vid den smala havsviken växte hassel och alm. Intill rödockragraven i Suhpegádde, var förr en strid fors. Den eller de människor som blev begravda här för ca 7000 år sedan, levde i ett rikt kustlandskap med sin boplats nära intill.

De äldsta spåren av människor i Norrbotten är mycket äldre än så. Fynd av brända ben från landlevande däggdjur och rester efter tillverkning av stenverktyg, finns i länets östra delar. Fynden berättar att människor flyttade in, intill den försvinnande inlandsisen, redan för 10 600 år sedan. Det människorna mötte då var ett tundralandskap med vide, dvärgbjörk, gräs och enstaka fjällbjörkar, som vårt kalfjäll idag. Tiden alldeles efter isens avsmältning var dramatisk och landet steg snabbt och kraftigt. Trots detta valde människorna ett liv nära isen, för att följa sina bytesdjur.

Från lappskatteland till småbruk

Det finns mytomspunna platser och minnen av människor i Muttos, med berättelser från svunna tider. Men egentligen vet vi inte så mycket om de som levde här i ”Lappskattelandet Muddus”.

Muddus nämns första gången, i skattelängder under 1500-talet, som ett lappskatteland inom Sjokksjokk lappby. Under den här tiden fanns fyra lappbyar inom det som idag är Jokkmokk och Gällivare kommuner; skogssamebyarna Sjokksjokk och Jokkmokk samt fjällsamebyarna Sirkas och Tuorpon. Lappbyarna var i sin tur indelade i lappskatteland, områden där enskilda eller mindre grupper skattade till kronan. Från 1800-talet blir Muttos även vinterbetesland för fjällsamebyarna och är så än idag. Det blev möjligt då många skogssamer, i allt större utsträckning, övergick till att bli småbrukare/nybyggare. De fortsatte med ett mångsidigt blandbruk av renskötsel, fiske, småviltsfångst och pälsdjursjakt. Tillkom gjorde boskap som kor, getter och häst.

När man tittar på kartan idag så finns inga gårdar eller byar utmärkta inom nationalparken. Vid sjön Stuor-Muttos finns diskreta spår av någon som gjort ett försök till att bosättning. Mer kunskap finns däremot om Muttosjávrre där Israel Jakobsson upprättade ett nybygge 1857. Småbruket kom att kallas Häjmmaroavve (Hemmabrännan) där familjen brände för skogsbete och för odling på gårdsvallen. Livet i Muttos var hårt och ytterligare två familjer hann avlösa varandra vid Häjmmaroavve innan Jakob Israelsson Ramso flyttade in. Ramso var en fångstman med en liten renhjord, kor och häst. Berättelserna om honom är många, framförallt att han var en nåjd med övernaturliga krafter. Ramso nyttjade de stora myrarna runt sjön för myrslåtter. Här och var finns rester av lador kvar, liksom odlingsrösen, husgrunder och källargrunder på gårdsvallen. År 1909 gjorde kronan en besiktning av småbruket. Gården var då övergiven och timret bortfraktat. Ramso hade blivit till åren och flyttat.

Fjäll och skog möter varandra i Muttos. Det är idag ett vinterbetesland för fjällsamebyarna Sirges och Unna Tjerusj och ett åretruntland för Gällivare skogsameby. I Gällivare skogssameby finns familjen Kemi, vars ättlingar blev tvångsförflyttade hit av staten 1928, från Vittangi skogssameby. Men deras resa startade långt uppe på fjällets vidder, i trakterna kring Karesuando. Sitt sommarviste höll de vid sjön Guobmujávrre i östra delen av Muttos, vilket är en viktig plats än idag.

Skogen, brukad genom alla tider

Skogen i Muttos är varken öde eller orörd, den är brukad av människan i alla tider. Här finner du spår av vedhuggning, betesbränning, skogsbete, myrslåtter, odlingar, barktäkter, tjärbränning, renvallar, boplatser och mycket, mycket mer. Det kan liknas vid ett slags förindustriellt skogsnyttjande. I och med den industriella revolutionen i Europa under 1800-talet, kom efterfrågan på virke att öka. Utvecklingen av skogsindustrin startade vid kusten för att sedan sakta röra sig norrut och västerut. Flottning och utbyggnad av flottleder i länets åar och älvar var förutsättningen för detta. Under 1870-talet nådde avverkningarna Jokkmokks socken. I Muttos kan du se spår av avverkningar från 1886, i parkens södra delar. Skogsarbetarna använde en metod som kallas dimensionsavverkning, plockhuggning eller blädning. Med yxa och såg valde huggarna de allra grövsta träden, resten lämnade de kvar. Timrets väg till kustens sågverk tog sedan sin början. Först med häst ner till Luleälven för att där, under försommarens högvatten, flottas ner till industrierna. Yxhuggen i Muttos slutade att eka. Muttosädno var svår att flotta och terrängen var på många ställen besvärlig att ta sig fram i, för både häst och människa. När det moderna skogsbruket tog fart under 1950-talet med snabb maskinell utveckling och kalavverkning, lämnades dessa skogar. I Muttos kom vattenkraftsutbyggnaden i stället att stå för den mer storskaliga förändringen av landskapsbilden.

Vid sidan om leden och uppströms bäckarna finns spår från plockhuggningens tid i slutet av 1800-talet. Här och var finns rester av små rektangulära timringar med en stor eldpall i mitten, det var en gång i tiden så kallade eldpallkojor* (skogshuggarkojor). Ett litet tillfälligt boende, för de som arbetade långt hemifrån om vintrarna. 

Idag är det tyst i Muttos skogar, även om ett visst bruk finns kvar, i form av renskötsel, djur och besökare som vandrar i området.