Foto: Carl-Johan Utsi
I Laponia är det nio samebyar som är i varierad utsträckning verksamma. Det är fjällsamebyarna Baste čearru,Unna tjerusj, Sirges, Jåhkågaska tjiellde, Tuorpon, Luokta-Mávas och skogssamebyarna Udtja, Slakka och Gällivare skogssameby. Samebyarna har renskötselrätt i Laponia som innebär att samebymedlemmarna rätt att använda mark och vatten för sig och sina djur. Till exempel jaga, fiska, bygga och använda motorfordon i samband med renskötselarbete, där det annars är förbjudet. I området finns det sommartid cirka 50 000 renar. Skogssamebyarna nyttjar enbart skogslandet för sin renskötsel och flyttar under året mellan olika typer av beten i skogen och myrarna medan fjällsamebyar nyttjar både fjällen och skogslandet under året för renarna. Laponia är samebyarnas arbetsplats, det är därför viktigt att du visar hänsyn till renen och renskötseln.
En sameby är inte vad det låter som. Det är inte en by som är befolkad av samer. En sameby är både ett geografiskt område, som i vissa fall sträcker sig från fjäll till kust, och en organisation för renskötsel. För att få arbeta med renar måste man vara medlem i en sameby. Samebyns medlemmar sköter sedan om renarna gemensamt och kollektivt under året och modern teknik som GPS-sändare, helikopter och olika terrängfordon är vanliga. Men varken förr eller i dag har renskötsel varit det enda man har sysslat med. Jakt, fiske och duodji har varit en lika viktig del för många. I dag har även många ett annat jobb på sidan av rennäringen.
En sameby är inte heller som många tror ett långsträckt område som går från fjäll till kust. I Laponia finns både skogssamebyar som lever i skogslandet året runt, och fjällsamebyarna som använder mer vidsträckta områden och låter renarna beta i barrskogarna under vintern och i fjällen på sommaren. I Sverige finns sammanlagt 51 samebyar och nio av dem har marker inom Laponia.
Arbetet styrs av väder och vind men följer ändå en given rytm. Renhjordarna består av privat ägda djur med en kombination av snitt i örat som visar vem som är dess ägare. I juli samlas hjordarna in i hagar och årets kalvar får sitt märke. Under höst och tidig vinter slaktas en del av dem. Största delen av slaktdjuren säljs, men en stor del av det renen ger i form av kött, skinn och andra material används i hushållet.
För samebyarna som har sina marker i Laponia är världsarvet bara en liten del av det område man lever i och är beroende av. Utan de delar av samebyns marker som ligger utanför Laponia skulle det inte finnas någon fungerande rennäring i världsarvet.
Rennäringen är en bärande del av den samiska kulturen i Laponia. Genom historien har den blivit förvaltare av stora natur- och kulturmiljövärden. Rennäringen är också en viktig del av landsbygden i norr, då den ger arbetstillfällen och tillför viktiga värden till samhället i övrigt. Inom renskötseln finns samma krav på lönsamhet som inom andra näringar. För att kunna bedriva och utveckla en hållbar och lönsam renskötsel behövs goda produktionsförutsättningar och däribland tillgång till betesresurser. Det unika med renskötseln är att renarna är på naturbete året om. Därför är verksamheten mycket arealkrävande och det finns ett stort behov av tillgång till olika typer av marker. Renarna flyttas mellan betesområden som har skilda egenskaper vilka gör dem värdefulla under olika tider av året och under olika år. Varje samebys situation är unik eftersom förutsättningarna i naturen skiljer sig åt mellan olika områden. Annan markanvändning, som exempelvis gruvdrift, vattenkraft och turism, gör också att situationen skiljer sig åt mellan olika samebyar. Det gäller även inom världsarvet Laponia.
I Laponia lever vi nära naturen och med naturen, små förändringar i klimatet märks här extra tydligt. Renskötsel är en näring som är beroende av väder och vind i sina arbetsuppgifter. Det snabbt och ständigt skiftande vädret skapar förändringarna i klimatet vilket gör att man inte kan förutse arbetet med renarna så som förr. Vintertid kan det gå från bitande kyla och torr snö till blidväder och regn på bara någon dag. När snön tinar och sedan snabbt fryser till så bildas istäcken mot marken eller på snön, vilket gör att renen inte kan känna lukten av betet/mat längre, eller får svårigheter att hacka sig genom det tjocka islagret. Det gör att renen börjar vandra för att söka bättre betesmarker. Hittar de inte bättre betesmarker finns det risk att de svälter ihjäl, därför väljer många renskötare att stödutfodra sina djur (med pellets eller ensilage) och de gamla hänglavsskogarna blir alltviktigare för renens överlevnad.
De här väderväxlingarna sker speciellt på vårvintern men det blir vanligare att vädret växlar snabbt på höstvintern och även under vintern. De allt varmare somrarna skapar också stora problem. Glaciärerna krymper ständigt och snöfläckarna där renen söker skydd under soliga och varma dagar, försvinner tidigare. Renbetet blir påverkat genom att vissa växter torkar ut av värmen, andra grönskar senare på grund av att årstiderna förskjuts av långa kalla vårar. Allting påverkas av klimatförändringarna och de märks extra tydligt här där de åtta årstiderna annars råder.
Fjällsamebyarna Baste čearru, Unna tjerusj, Sirges, Jåhkågaska tjiellde, Tuorpon, Luokta-Mávas samt skogssamebyarna Udtja, Slakka och Gällivare skogsameby.
Olika typer av renskötsel
Renskötseln har under tusentals år utvecklats från jakt på vildren till dagens renskötsel.
Sarv, vaja och härk är svenska lånord från samiska. En sarv är en vuxen hanren, en vaja en honren med kalv och en härk en kastrerad och tämjd ren.
På samiska finns talesättet att renen är vindens egendom. Det är naturen som styr och renskötarna råder aldrig helt över hur stor eller liten renhjord de äger.