Jan Nilsson
De som bodde här visste var man skulle gå. Det fanns inte många vägar att välja på, över de stora myrarna. Där det är fint att färdas är det inte ovanligt att hitta en gammal stig. Kanske hittar du också de gamla ledmarkeringarna i träden. Skogen är så gammal att vi bara kan ana när de har kommit till.
Sjávnja är känt som myrarnas land. I Europa är det bara Ryssland som har lika väldiga myrområden. Svanarna är det här områdets signaturmelodi, men det är oräkneliga mängder fåglar som parar sig och lägger ägg på de oändliga myrarna. Under ljusa vårnätter ljuder de av sånger.
Men det elva mil långa naturreservatet Sjávnja rymmer mer än bara milsvida myrar. Ju längre västerut du kommer, desto högre blir fjällen. På vissa platser reser sig fjällväggarna rakt upp från våtmarkerna. Mellan fjällen och vinterbetesmarkerna i skogslandet flyttar samebyarna Unna tjerusj och Baste čearru. Runt om i naturreservatet finns deras boplatser. Vissa används ännu, andra har marken börjat ta tillbaka.
Under lång tid har Sjávnja också haft bofasta som anlagt nybyggen i östra delen av naturreservatet. Fram till 1940 slog de myrarna för att få mat till boskapen. Älvarna och sjöarna gav fisk, myrarna gav bär och i skogen fanns det vilt att jaga. I dag är det inte längre någon som bor här året om, men fortfarande stiger röken från stugorna.
Sedan 1996 är Sjávnja en del av världsarvet Laponia.
Visste du att..
att myrarna har bildats beror på att östra Sjávnja är så flackt. Vattnet rinner inte undan. Det gillar insekterna. Sjávnjas alla mygg förökar sig snabbt i gölarna.