Här uppe i norra Sverige, i den sydöstra delen av världsarvet Laponia, har snön klätt in nationalparken Muttos/Muddus i sin vita vinterdräkt. Att besöka parken den här årstiden är något annat och står man riktigt still och lyssnar så kan man nästan höra tystnaden. 


Och visst är det så att ljuden dämpas och allt blir lite tystare när snön lägger sig. Det känns som att tiden saktas ner och känner du efter kan du höra dina egna tankar komma ikapp. Ett lugn breder ut sig i själen och kanske är just det anledningen till att så många väljer att besöka Muttos även vintertid. 

De stora myrarna som förvandlas till flyttleder på vintern är frysta och trots att det börjar bli ljusare och vårvintervindarna susar mellan träden så är vi mitt i vintern än. Förberedelserna inför våren är däremot i full gång och idag får du följa med Laponias gáhttár ja giehtadalle åbmudaksujtto/vaktmästare och handläggare för teknisk förvaltning, Anders Sandström, ut på fält.

Vedlasset som har fördelats i Muttos nationalpark.

_________________________

Anders menar på att det är ett bra snöläge i parken, sådär lite lagom mycket snö, och trots att han har tagit sig fram på skoter tror han bestämt att det även är bra skidföre. 

– Är det inte så att de som tar sig till parken såhär års vill skidra genom mycket pudersnö, de vill ju ha lite äventyr? Han skrattar. 

När jag ställer frågan om det finns några skidspår att följa så ser han lite fundersam ut en stund innan han svarar. 

– Ja, alltså det finns ju lite spår från folk som har rört sig genom parken, men man vet ju inte hur de har gått. Samma gäller också skoterspåren. Har man otur kan man hamna på ett spår från en skoter som har drivit ren och då kan man hamna helt galet. Men vi på Laponiatjuottjudus kör inte upp några spår. 

Förutom skid- och skoterspår har han även hunnit se lite spår av ren och räv. Renar finns det inte alltför många kvar i parken vid den här årstiden dock, de har redan hunnit flytta vidare. Däremot börjar fåglarna kvittra igen och har du riktigt tur lyckas du kanske få syn på ett lodjur i Måskosgårsså. Men då får du verkligen ha tur, nästan sådär mycket att du kan vara säker på att du vinner på lotto! 

Anders trivs som bäst med fältarbete och periodvis ser man honom knappt på kontoret, men jag började undra vad han egentligen gör när han är ute i parkerna. 

– Den här veckan har vi varit och kört ved till alla stugor i Muttos. Han berättar att det inte är det enda som behöver göras. 

– När vi är ute så gör vi allt ifrån att städa stugorna, bädda rent, gör brandskyddsöversyn till gasolkontroller. Men framför allt kollar vi så att allt i parkerna är i okej skick. 

I höstas renoverade han Nammávarrestugan, platsen han gillar bäst i Muttos. Sommartid i alla fall. Vintertid föredrar han Fågeltornet vid Muttosluoppal som sträcker sig en bit över trädtopparna. 

– Nammavárrestugan fick nya ytskick, en ny kamin, ny köksinredning och är nymålad. Nu är det bara den nya dörren som saknas och den kommer på plats om inte alltför lång tid.


 

Glöm inte att skriva in dig i gästboken på utsiktsplatsen vid Muttosagahtjaldak/Muddusfallet.

_________________________

Stugorna som är utplacerade med hyfsat jämna mellanrum går inte att boka i förväg. I vissa fall kan det kännas lite knepigt, men här gäller det att sikta in sig och hoppas på att stugan inte är fullbelagd när man kommer dit. I Muttosluoppal och Fallstugan är det störst chans att man får plats, stugorna har 9 respektive 12 bäddar. 

– Det är värre i Nammávarre, Manson och Arvidssonstugan, där finns det bara två-tre bäddar och man måste vara beredd på att det kan vara fullt. Då är det tält eller att gå vidare som gäller! 

Trots att det är mobiltäckning i stora delar av Muttos nationalpark så är en SPOT (en nödsändare) och en varm sovsäck Anders bästa vintervandringstips. 

– Man ska aldrig utgå ifrån att man har täckning, och en varm sovsäck är en självklarhet att ha med sig. Men det tror jag att de flesta vet om som ger sig ut nu, hoppas jag i alla fall.

 

Manson-stugan, en av de mindre stugorna i Muttos. Här hittar du tre bäddar.

_________________________

Till Muttos nationalpark tar man sig från olika håll på vintern, men den plogade vägen till Skájdde är nog helt klart det lättaste sättet att närma sig denna del av världsarvet. Här kommer du hela vägen fram till entrén och kan sedan följa ledmarkeringarna för att ta dig runt parken. Det går även att ta sig till parken syd-österifrån om man åker till Urdávrre/Urtimjaur eller Sarggavárre/Sarkavare, här behöver man dock ta sig betydligt mycket längre på skidorna innan man passerar nationalparksgränsen. 

– Det finns även en del som tar sig in från Porjus-hållet samt de som parkerar längs E45an för att sedan skidra in i Muttos. Det är också möjligt, här är det bara viktigt att vara medveten om att det inte finns några ledmarkeringar och att det är upp till var och en att navigera. 

– Man kan bland annat ta sig upp på toppen av Stubbá därifrån. Visste du att man kan se en sjättedel av Sverige från toppen när det är en riktig fin dag? Det är vad jag har hört i alla fall, om det är sant får du ta reda på själv, säger han och skrattar. 

Att Anders är nöjd när han får vara ute och jobba märks på hela honom när han dyker upp på kontotet igen, även om jobbet ibland innebär att ta hand om trasiga dasstunnor och skotta bajs. Det är svårt att vara annat än nöjd när man får spendera dagarna i så pass fin miljö. Till våren kommer han att befinna sig en hel del ute i Badjelánnda, vi väntar med spänning på en lägesrapport även därifrån. 

– Jag skulle vilja ställa en sista fråga, vad skulle du säga att man bör göra för att maxa sin upplevelse i Laponia? 

– Gå ut på natten och titta på stjärnhimlen, det och att uppmärksamma den öronbedövande tystnaden är mina två bästa tips! 

Muttosagahtjaldak/Muddusfallet på vintern.