På väldigt kort tid har våra hem i Laponia förändrats. Förr flyttade vi ständigt. Vi valde boplatser som låg nära vatten och på torra, släta backar. Hemmet slogs snabbt upp. Var sak hade sin plats och varje del av kåtan hade sitt eget namn.

Nu står det stugor på de platser där vi brukar stanna under längre tid. Ofta står gamla torvkåtor kvar men en del kåtor har marken redan tagit tillbaka. Kanske syns bara en upphöjd vall som visar var man en gång bott. En del kåtor lagas. De får nytt virke och ny torv. Ris på golvet innan vi gör upp eld och kokar kaffe.

Det gamla livet har lärt oss att packa. Vi vet vad som behövs. Tältkåtorna används fortfarande under några veckor varje år, beroende på var renarna är, eller kanske var fisken eller älgarna finns. Kanske använder vi fortfarande samma eldstad som vi har haft i flera generationer. Vi lär våra barn hur man bor i en kåta. Att inte leka med elden, inte lämna något efter sig.

Förr oss som varit fastboende och haft en liten gård och kreatur har hemmet också förändrats. Ängarna där vi har slagit hö växer igen, men vi använder samma jaktmarker och fiskevatten. Vissa stigar försvinner sakta, andra håller vi uppe och vandrar år efter år.

I Laponia är ditt hem där du bor, oavsett hur länge det är. Var vi är hemma beror på vad det är för årstid och var vi behöver vara. Där renen är, eller där fisken är. Där vi ska jaga eller där vi plockar bär.

En av orsakerna till att Laponia är utsett till världsarv är för att vi alltid har flyttat här. Och för att vi fortfarande gör det. Trots det är vi alltid hemma.

Tältkåtan är den mobila bostaden. Dukarna och stängerna är lätta att frakta och kan snabbt sättas ihop. Kåtan används fortfarande i renskötseln, framförallt under kalvmärkningsveckorna på sommaren. I dag köper många en fabrikstillverkad tältkåta som man kan packa ihop och bära med sig.

Vett och etikett

• Eftersom kåtans golvyta inte är stor gäller det att organisera sig. Var sak har sin plats. Det gäller också människorna som är i kåtan.
• Det vanliga är att de vuxna sitter längs in, mot boassjo. När man kommer som gäst till en kåta brukar man sätta sig vid dörren, och vänta på att bli inbjuden.
• När man rör sig i en kåta går man alltid bakom ryggen på de som sitter vid elden.
• Du får inte kliva över eller trampa i en árran, inte ens när det inte brinner en eld. Det gäller också boassjo, området längst in som är kåtans kök som alltid har betraktats som heligt.
• Veden ligger mellan elden och dörren och travas alltid med rotändan emot elden.
• Håll rent! Elda inte skräp i kåtan och bär ut slask.
  
  
  
  

En torvkåta i Badjelánnda.
_________________________

Torvkåtan

På naturum finns också den mer stationära bostaden – torvkåtan. Torvkåtan byggts på platser där man har bott under längre perioder. Samma byggteknik har även använts för att göra förråd, getkåtor, rökkåtor och båthus. I dag har torvkåtor fönster och ofta även trägolv och kaminer. I tältkåtorna lägger man ett tjockt lager av björkris som både isolerar och gör det mjukt att ligga och sitta.

Rökhålet är vanligtvis öppet, men vid regn eller snö täcker man vindsidan för att det inte ska bli blött. Trots att kåtan inte är större än cirka fyra meter i diameter kan en stor familj med flera barn och några hundar bo där utan att behöva trängas.

Man brukar säga att i en bebodd kåta ska det alltid finnas en eld eller glöd. En kåta där árran, eldstaden, inte värmer är både kall och ogästvänlig.

Det är inte många som tänker på kåtan som en helig plats, men det är i kåtan samerna har genomfört alla sina vardagliga ritualer. Gudinnorna hade sina egna platser i kåtan, en under boassjo, en annan vid dörren. En annan helig plats låg precis på baksidan av kåtan och bakom luovven – förvaringsställningen. Här fick man inte röra sig hur som helst.

Klart som kallkällevatten

Närheten till en kallkälla är avgörande när man väljer var man ska bo. Där kallt, rent vatten springer fram ur marken hittar man ofta gamla bosättningar, stigar och leder. Ur kallkällorna hämtas rent, friskt källvatten och i nedsänkta kärl håller sig maten i sommarvärmen. I det fuktiga området kring det näringsfattiga vattnet växer det frodigt. Det beror på att temperaturen här håller sig jämn. Källvattnet kommer från regn och smält snö som sipprat ner till grundvattnet, renat genom lager av sand och jord. Oftast ligger källan i landskapets lägsta punkt, vid foten av höjder och sluttningar.

Följer renen

Renen flyttar, och efter den kommer människorna. För samebyarna finns en eller flera boplatser och dit återkommer familjerna under olika perioder på året. För skogssamebyarna är flytten mellan boplatserna inte lika tydlig. Ofta har de skogssamiska familjerna flera hus som de pendlar mellan, beroende på var renarna befinner sig.

Ett tillfälligt hem i Badjelánnda.