Sommaren 2019 registrerade Laponiatjuottjudus, med Anna Rimpi som ansvarig arkeolog, två lokaler med sammanlagt 7–8 stalotomter norr om Vákkudavárre/Vakkotavare, strax ovan trädgränsen. Detta efter ett tips från lokalbefolkningen. De aktuella stalotomterna ligger på rad, nära varandra, på flacka terrasser vid små bäckar. Den ena i kanten av en renvall och den andra vid en rastplats på Kungsleden. 

Begreppet stalotomter myntades under 1900-talets början i samband med att samer i Västerbotten som visade upp oidentifierade lämningar som av dem kallades för ”Stalograf” eller ”jehnagrafvar”. Lämningarna är inga gravar utan i själva verket rester av kåtor, där den moderna forskningen har visat att dessa kåtagrunder/ hyddbottnar är lämningar efter en permanent renskötarbosättning från vikingatid, under 800 – 1100-tal. Idag är stalotomter synliga i marken som runda till ovala grunder/hyddbottnar med en obruten vall. Bottenplanet är nedsänkt och i mitten finns en härd/eldstad. 

Fynd av stalotomter hittas från Jämtland upp till de nordligaste delarna av Norrbotten och norra Norge. Däremot har det funnits ett glapp mellan Julevädno/Luleälven och Gárasavvon/Karesuando, fram till sommaren 2019. Det bekräftade fyndet norr om Vákkudavárre med åtminstone två lokaler med stalotomter norr om Julevädno/Luleälven visar på en åretruntbosättning under vikingatid i fjällområdet, även i Gällivare kommun.

Under många år har Silvermuseet i Arjeplog bedrivit forskning kring hur stalotomternas konstruktion kan ha sett ut och hur människan nyttjat landskapet kring fjällbjörkskogsområdet. Det förmodas att kåtorna var byggda av fjällbjörk och näver på en bågstångskonstruktion. Man ser en koppling mellan stalotomternas placering till trädgränsen för fjällbjörk och ett ökat nyttjande av den regionen under aktuell tidsperiod. Forskningen har kunnat visa att då kåtorna var i bruk, under vikingatiden, låg dessa i tät fjällbjörkskog. 

Forskningsstudier visar att avsaknad av inventeringar ligger till grund för bristfällig kunskap och möjligheter till fler fynd, av bland annat stalotomter. Under åren 1984–2002 genomfördes en statlig fornminnesinventering i Norrbottens län. Fjällkommunerna innefattades under de sista åren av inventeringen, då med fokus på kalfjäll, vilket innebar att fjällbjörkskogarna i stort lämnades oinventerade. Bildandet av världsarvet Laponia samt andra forskningsinsatser har bidragit till ökade insatser för inventeringar inom Jokkmokks kommun. Det är därför glädjande att Laponiatjuottjudus, i sitt förvaltningsarbete, genom detta har haft möjlighet att öka kunskapen kring människans bruk av världsarvet Laponia och fjällområdet i stort.

På bilderna nedan ser du olika härdar som har hittats i området kring Vákkuda och vida vyer med stalotomter i förgrunden. Första bilden visar en förvaringsgrop som har dokumenterats i anslutning till stalotomterna.

Fördjupa dig i ämnet

Källor

Bergman, I. Zackrisson, O. & Liedgren, L. (2014). From Hunting to Herding: Land Use, Ecosystem Processes, and Social Transformation among Sami AD 800–1500, Arctic Anthropology, 2013, vol. 50, nr 2, pp. 25–39.

Liedgren, L. & Hedman, S-D. (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Liedgren, L & Bergman, I. (2009). Aspects of the construction of prehistoric stállo-foundations and stállo-buildings. Acta Borealia, vol. 26, no. 1, pp. 3-26

Manker, E. (1960). Fångstgropar och stalotomter. Kulturlämningar från lapsk forntid. Acta lapponica 15. Stockholm.

Östlund, L. Hörnberg, G. DeLuca, T.H. Liedgren, L. Wikström, P. Zackrisson, O. & Josefsson, T. (2015). Intensive land use in the Swedish mountains between AD 800-1200 led to deforestation and ecosystem transformation with long-lasting effects. Ambio a journal of the human Environment. DOI 10. 1007/s13280-015-0634-z.