Kulturmiljöer och landskap i världsarvet Laponia

Under åren 2018 och 2019 samarbetade Laponiatjuottjudus och Silvermuseet i Arjeplog inom projektet Kulturmiljöer och landskap i världsarvet Laponia. Som del i projektet genomfördes föreläsningar och kunskapsresor. Insatserna riktades sig mot dem som är verksamma inom världsarvsområdet såväl till övrigt intresserad allmänhet. Föreläsningarna och kunskapsresor syftade till att öka kännedomen om de fornlämningar och övriga kulturspår som finns inom världsarvet Laponia. 

Fokus riktades mot kulturhistoria och kulturmiljöer, med koppling till förhistoriskt och historiskt landskapsnyttjande information kring hur naturen påverkats och förändrats, även ur en nutida samhällskontext. Deltagaren har fått större kunskap kring de typiska fornlämningarna som finns i landskapet, hur de kan kännas igen och hur de kan sättas i sammanhang utifrån historisk markanvändning. Deltagaren har fått större inblick i vilken roll människan kan ha spelat för att prägla området och fått exempel på vilka naturresurser som har nyttjats under olika tider av året och hur det nyttjandet påverkat de miljöer som brukats i anslutning till boplatser, flyttleder och betesområden. 

Målsättning med projektet var att informera om lämpliga tillvägagångssätt vid identifikation, dokumentation och rapportering. Med ökad kunskap om kulturlandskapens innehåll förankrades kulturarvets roll som värdeskapare som i sin tur kan ge förutsättningar för en långsiktigt hållbar förvaltning där alla och envar är en viktig part för bevarandet av de värden i världsarvet dom är kopplade till spår av tidigare brukare. 

Sommaren 2019 registrerade Laponiatjuottjudus, med Anna Rimpi som ansvarig arkeolog, två lokaler med sammanlagt 7–8 stalotomter norr om Vákkudavárre/Vakkotavare, strax ovan trädgränsen. Detta efter ett tips från lokalbefolkningen. De aktuella stalotomterna ligger på rad, nära varandra, på flacka terrasser vid små bäckar. Den ena i kanten av en renvall och den andra vid en rastplats på Kungsleden. 

Begreppet stalotomter myntades under 1900-talets början i samband med att samer i Västerbotten som visade upp oidentifierade lämningar som av dem kallades för ”Stalograf” eller ”jehnagrafvar”. Lämningarna är inga gravar utan i själva verket rester av kåtor, där den moderna forskningen har visat att dessa kåtagrunder/ hyddbottnar är lämningar efter en permanent renskötarbosättning från vikingatid, under 800 – 1100-tal. Idag är stalotomter synliga i marken som runda till ovala grunder/hyddbottnar med en obruten vall. Bottenplanet är nedsänkt och i mitten finns en härd/eldstad. 

Fynd av stalotomter hittas från Jämtland upp till de nordligaste delarna av Norrbotten och norra Norge. Däremot har det funnits ett glapp mellan Julevädno/Luleälven och Gárasavvon/Karesuando, fram till sommaren 2019. Det bekräftade fyndet norr om Vákkudavárre med åtminstone två lokaler med stalotomter norr om Julevädno/Luleälven visar på en åretruntbosättning under vikingatid i fjällområdet, även i Gällivare kommun.

Under många år har Silvermuseet i Arjeplog bedrivit forskning kring hur stalotomternas konstruktion kan ha sett ut och hur människan nyttjat landskapet kring fjällbjörkskogsområdet. Det förmodas att kåtorna var byggda av fjällbjörk och näver på en bågstångskonstruktion. Man ser en koppling mellan stalotomternas placering till trädgränsen för fjällbjörk och ett ökat nyttjande av den regionen under aktuell tidsperiod. Forskningen har kunnat visa att då kåtorna var i bruk, under vikingatiden, låg dessa i tät fjällbjörkskog. 

Forskningsstudier visar att avsaknad av inventeringar ligger till grund för bristfällig kunskap och möjligheter till fler fynd, av bland annat stalotomter. Under åren 1984–2002 genomfördes en statlig fornminnesinventering i Norrbottens län. Fjällkommunerna innefattades under de sista åren av inventeringen, då med fokus på kalfjäll, vilket innebar att fjällbjörkskogarna i stort lämnades oinventerade. Bildandet av världsarvet Laponia samt andra forskningsinsatser har bidragit till ökade insatser för inventeringar inom Jokkmokks kommun. Det är därför glädjande att Laponiatjuottjudus, i sitt förvaltningsarbete, genom detta har haft möjlighet att öka kunskapen kring människans bruk av världsarvet Laponia och fjällområdet i stort.

På bilderna nedan ser du olika härdar som har hittats i området kring Vákkuda och vida vyer med stalotomter i förgrunden. Första bilden visar en förvaringsgrop som har dokumenterats i anslutning till stalotomterna.

Fördjupa dig i ämnet

Källor

Bergman, I. Zackrisson, O. & Liedgren, L. (2014). From Hunting to Herding: Land Use, Ecosystem Processes, and Social Transformation among Sami AD 800–1500, Arctic Anthropology, 2013, vol. 50, nr 2, pp. 25–39.

Liedgren, L. & Hedman, S-D. (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Liedgren, L & Bergman, I. (2009). Aspects of the construction of prehistoric stállo-foundations and stállo-buildings. Acta Borealia, vol. 26, no. 1, pp. 3-26

Manker, E. (1960). Fångstgropar och stalotomter. Kulturlämningar från lapsk forntid. Acta lapponica 15. Stockholm.

Östlund, L. Hörnberg, G. DeLuca, T.H. Liedgren, L. Wikström, P. Zackrisson, O. & Josefsson, T. (2015). Intensive land use in the Swedish mountains between AD 800-1200 led to deforestation and ecosystem transformation with long-lasting effects. Ambio a journal of the human Environment. DOI 10. 1007/s13280-015-0634-z.

Det är veckan före marknadsveckan när jag försöker samla in information för reportaget om skoterkursen för tjejer som hölls i Jåhkåmåhkke/Jokkmokk den 12-14 januari, och det är näst intill omöjligt att få tag i Leila Nutti som jobbar som Giehtadalle sámekultuvrra ja boatsojäladus/Handläggare för samisk kultur och rennäring på Laponiatjuottjudus. Samisk kultur och rennäring är ett av Laponias tre värden, och därmed grund till varför det idag är klassat som världsarv. Det tar flera försök till att sitta ner och prata, några mail och en del inspelningar. 

Ena gången lyckas jag fånga henne just i slutet på hennes lunchrast, men viktigt att veta är att Leila inte enbart äter lunch på sin rast. Hon hinner även med att åka ut till sina renar för att utfordra dem och har just kommit tillbaka från renhagen. Snart är hon på väg till nästa möte för att skriva färdigt en projektansökan. Hon sitter i köket på kansliet med rosenröda kinder och slänger i sig sin matlåda. 

– Jag har max 10 minuter, sen måste jag springa vidare!

Jag sätter mig och börjar klottra ner anteckningar i vad som känns som ljusets hastighet. Tills vi kommer på ett bättre sätt och spelar in hela konversationen på mobilen. Smart!

Innan vi går in på detaljer om skoterkursen berättar Leila att hon har varit på Laponiatjuottjudus i exakt två års tid. Under hennes tid som handläggare har hon hunnit med att göra allt ifrån att se över hur tillståndsärenden påverkar rennäringen, designat och hållit i utbildningar och andra kompetensutvecklingar och gjort projektansökningar. Hon behöver ha en god kontakt med samebyarna och hänvisa däremellan. På ett sätt fungerar hon som en länk till berörda personer. Det är ofta hon jobbar med att vidarebefordra information, kunskap och kontakter. 

– Det värdet jag jobbar med är något levande, vilket innebär att det är personer i fråga och att det är ganska brett och stort, en hel kultur. Vi ser även över hur vi kan hjälpa värdet i det stora hela. 

Förutom att jobba på Laponiatjuottjudus har Leila även företag både i renskötsel, konst, turism och duodji. För mig känns det helt overkligt att kunna få ihop ett sådant pussel. Inte nog med det så har hon även en familj att ta hand om. När jag frågar henne om hemligheten att få det att gå ihop skrattar hon lite.  

– Jag jobbar i perioder. Vissa perioder händer det mer än andra, arbetsuppgifterna byts liksom ut. Just nu är det mycket fokus på renarna. Sen i mars jobbar jag mer med mitt turismföretag. Hon tar en liten paus i berättandet innan hon fortsätter. Men hemligheten i det hela är kanske att alla mina semesterdagar går ut på att jobba. Hon skrattar. 

Utöver alla jobb finns det annat att göra. Renarna får styra mycket och på sommaren ska kalvarna märkas, renvaktarstugorna till fjälls underhållas och dessutom behöver man gå på samebyns möten och sen hjälpa till på renskiljningar under vintern. Leila trivs att jobba med flera saker, allt hon jobbar med är hennes stora intressen. Men får hon lägga till några egenskaper om sig själv skulle ni få höra att hon helt enkelt är effektiv och bra på att maxa tiden! 

– På tal om att vara effektiv så kan vi kanske återgå till huvudämnet på detta reportage. Hur kommer det sig att Laponiatjuottudus valde att satsa på en skoterkurs för tjejer? Jag är nyfiken.  
– Vi har även i tidigare insatser jobbat med ungdomar och fått bekräftat det vi redan visste om, att det är något som fler tjejer hade velat jobba med. Vi ser det som ett sätt som vi kan jobba med för att utveckla rennäringen till att bli mer jämställd, så att tjejer känner sig tryggare och tycker det är roligare med de delar som är mer mansdominerade idag.

För att skapa en trygg arena till bra samtal samlades tjejerna för att äta lunch ihop.
___________________________

När vi går in på det mer och mer så blir det tydligt att syftet med kursen är just att skapa en trygg plats för tjejer. Helgen handlar inte enbart om skoterkörning utan även om att kvinnor ska få lära sig om arbetsmaskiner och kanske framför allt att det finns anpassade snöskotrar för kvinnor och att man kan tillämpa maskinerna efter köpet. 

En av Tanjas första frågor var hur många som hade ändrat center- och bakfjädring på sin skoter. Någon enstaka hand räcktes upp. För Tanja som har varit väldigt aktiv inom friåkning är det helt ofattbart. I friåkning är det en självklarhet att alla anpassar sina skotrar. 

Tanja Nordfjell i sin naturliga miljö.
___________________________

Tanja Nordfjell är en stor profil inom skoteråkning. Med 12 900 följare på Instagram skulle man även kunna kalla henne för influenser och förebild för många tjejer som är intresserade av skoteråkning, både i friåkningen och renskötseln. Hennes intresse för skoteråkningen växte fram ur en dröm om att bli renskötare, med sin Aehtjie (pappa) som den självklara stora förebilden. 

När hon kommer till Jokkmokk för att genomföra skoterkursen med oss har hon redan en och annan kurs i bagaget. Tanja brukar hålla kurser inom friåkning i vanliga fall men då hon är renskötare själv har hon väldigt bra insikt i det livet. Det är första gången hon anpassar en kurs för renskötare men tycker själv att det känns jätteroligt att kunna nörda ner sig mycket mer. Det är många lärdomar från friåkningen som kan appliceras. Fokus ligger på att anpassa skoterhanteringen för renskötseln. 

Hur ska man tänka på att bygga sin maskin för en tjej som ska klara av att köra i en viss terräng en hel dag? När man är ute och jobbar med skotern kör man oftast ospårat, det är inte sällsynt att man kör fast heller. Här gäller det att kunna hantera sin skoter och arbeta ergonomiskt med maskinen för att inte slita ut sin kropp. När vi ställer frågan till Tanja om vad hennes bästa tips till tjejer i renskogen är så är det klart och tydligt. Tro på att du kan och spara energi! 

Tanja visar att man kan anpassa skotern till sig själv.
___________________________

I bakgrunden på inspelningen med Leila skramlar hennes matlåda. Hon håller på att skrapa ur det sista och börja bli redo för att springa vidare. En sista kommentar lyder: 

– Hon plockade verkligen russinen ur kakan och delade med sig av sina bästa tips och lärdomar! Det var guld värt!! Och Tanja, vilken fantastisk människa att få jobba med. Så positiv, glad och varm. Det är nog bland den bästa biten med mitt jobb, att få träffa alla dessa árbečeahpit (kunskapsbärare) och få ta del av deras kunskaper.

Det hinner gå några dagar till innan jag överraskar Leila på kontoret för att genomföra del två av vår intervju. Jokkmokk gör sig redo för marknad, tältkåtor upprättas på båda sidor av Storgatan och det är lite snabbare tempo i stegen. Man känner att marknadsförväntningen hänger i luften och att alla är på bra humör. Även vår intervju börjar med en hel del skratt. 

– Okej, så vi har hunnit prata en hel del om syftet med kursen, vill du berätta lite med om vad ni faktiskt gjorde hela helgen? Vilka var med, hur många deltagare blev det och hur var stämningen? Jag försöker knyta an till föregående intervju. 

– Absolut! Jag skulle vilja tillägga att vi under detta tillfälle har valt att rikta oss till en grupp av människor som är yrkesverksamma, alltså tjejer som använder skoter i yrket och det är ju rennäringen. I Laponia gäller renskötselrätten medan allemansrätten är begränsad. 

När vi går in på helgens detaljer berättar hon att det var 23 tjejer anmälda. Med några sista minuten avhopp och några sjukdomar landade det på 20 deltagare på lördagen och 16 deltagare på söndagen. Det är då räknat utan Tanja och Leila. 

I min värld är det en fantastiskt bra uppslutning som visar på att vi träffade helt rätt och att det verkligen är en insats som uppskattades! Kraven för att få delta var att ha skoterkörkort, skoterhjälm och att komma med sin egna skoter. Det handlade trots allt om att lära sig att hantera sin egen skoter. 

– På fredag startade vi med lite teori och att lära känna varandra. Vi hade ju tjejer som kom från både Váhtjer/Gällivare och Jåhkåmåhkke/Jokkmokk för att delta. Stämningen skulle jag beskriva som att alla var förväntansfulla och taggade. Efter första kvällen skiftade det till att alla kände sig väldigt inspirerade. På lördagsmorgon märktes det att de flesta var lite nervösa, det var trots allt nu de skulle börja köra, men redan innan lunch hade alla superroligt! I slutet på dagen var alla helt slut, det var mycket info att ta in! 

Nergrävda maskiner är inget problem för tjejerna som har lärt sig att jobba ergonomiskt för att komma loss.
___________________________

När jag lyssnar igenom inspelningarna från deltagarna hör jag mycket skratt och skoterljud i bakgrunden. Det gasas upp och det jublas. Det är fint att höra tjejerna peppa varandra! Leilas röst påbörjar inspelningarna och ställer samma frågor till alla tjejer. Varför valde du att följa med på denna kurs, vad har du lärt dig, vad har du med dig när du är ute och kör skoter, vad är viktigt att tänka på när du är ute och kör själv? 

Första frågan är en ickefråga. Alla har i första hand valt att delta för att lära sig mer, komma utanför sin komfortzon och för att det är något de alltid har velat göra. Greta har länge velat gå en kurs med Tanja, Hilda-Li vill bli bättre på att manövrera sin skoter i djup snö och Sara-Britta känner på sig att Tanja kommer att ha många bra tips att dela med sig av. Och det är precis det tjejerna får lära sig under helgen. 

Hilda-Li låter peppad när hon berättar att hon har blivit mycket bättre på att styra, eller rättare sagt tekniken när man svänger åt ett håll, lutar sig och kör åt ett annat håll.

Leila instämmer att hon har sett framsteg! 
– Det syns att du har blivit mycket bättre på det!

När jag frågar Leila om vad det svåraste var under helgen svarar hon att de som hade kört mycket och redan hade en viss körstil hade svårt att lära om. Det är något tjejerna kan intyga. Naomis svar på vad hon har lärt sig under kursen är: 

– Allt vi hade lärt oss innan om fastkörning är fel! Både hon och Leila skrattar. 
– Även fast man har kört mycket skoter så är det mycket nytt och aha upplevelser! Riktigt kul och lärorikt. Instämmer Sanna. 

En sak alla tjejer är överens om är att de bästa sakerna att med sig när man är ute och kör skoter är en spade, yxa, spännband, krok, såg och varma kläder. Vissa väljer att ha med sig en Sorselelyft också, en teleskopiskt skoterlyft. Men enbart om man är ensam och kör, annars är en termos, fika och godis såklart prioriterat! Någon nämner att det även kan vara smart att ta med sig en gps telefon i vissa lägen. 

Greta packar även med sig en annan viktig sak i framtiden.
– Efter den här kursen packar jag med mig mer självförtroende också! Leila håller med om att det är en bra sak att ha i ryggsäcken.

Tjejernas bästa tips att tänka på när man är ute och kör själv är ‘better safe than sorry’ – chansa inte, kolla av hur det ser ut och välj rätt väg, inte den svåraste. Sätt dig inte i situationer som är jobbiga och har du ändå lyckats göra det – testa lite saker för att komma loss innan du börjar gräva. Tjejerna har också insett att det inte krävs så mycket energi för att komma lös. Framför allt Hilda-Li är tacksam för det. 

– Det är jättehärligt! Jag gillar inte att slösa energi, det är jobbigt! 
– Har du något bra skoterminne som du vill dela med dig av? 
– Ja men det var ju nu när jag var ute och körde för en stund sen… Hennes röst drunknar i ett skarpt skoterljud. Allt som hörs är ‘vroooom’, att folk ropar ‘wooohooo’ och sen en massa skratt. Även Leila och Hilda-Li håller inne för att sedan brista ut i skratt.
– Ja men berätta om vad du skulle börja berätta om! Det hörs att Leila står med världens leende på läpparna. 
– Jag var ute och körde och så skumpade det till och så flög jag av skotern. Och det något av det roligaste att göra, på riktigt! Det är ju mjukt och jag har ryggskydd, så det är ju lugnt! Man ska inte vara för rädd för att testa nya saker! För det var verkligen något av det roligaste!  

Att lekköra kan ibland resultera i att köra fast, men man ska inte vara rädd för att träna mer.
___________________________

Naomi håller med om att man ska ut och lekköra. Hon menar på att det handlar om att våga träna mer, det är inte så farligt att köra fast! En sista fråga som Leila ställer till Sara-Britta är om det finns något mer som hon vill berätta om den här helgen. 

– Jag tycker att det har varit jättebra! Det är roligt att det är så många som är med och jag hoppas på att det blir fler kurser! 

Leila själv kör en Lynx X Terrain Pro och är ute och kör mycket, inte lika mycket som hennes sambo, men i alla fall såpass mycket att hon känner sig trygg och kan hantera sin skoter. Tanja kör istället en Arctic cat Blast 4000 146″ -23. För mig som inte kan så mycket om skotrar är dessa namn som kinesiska. Men är det något jag har lärt mig så handlar det inte om namnet på skotern eller om det är en värstingmodell. Det handlar om att hitta något som passar en själv. Tanjas bästa tips är att testa sig fram för att hinna en lätt och smidig maskin så att det kostar minst möjligt med energi att köra. Är du dessutom nybörjare på skoter är dessa Tanjas bästa tips: Ta det lugnt. Tänk metodiskt och försök att inte bry dig så mycket om vad andra tänker och tycker. 

Det Tanja skulle vilja ser mer av i framtiden är kvinnliga renskötare. 
– Jag hade behövt en kvinnlig förebild inom renskötseln som gjorde det jag drömde om att göra. Vara på ”fältet”, med renarna i skogen, vid samling osv. Vi kan också och behöver lyfta varandra i det. 

En klok tanke och precis det vi på Laponiatjuottjudus också vill uppnå med dessa insatser.  
– Det låter som att det blev en sjukt lyckad helg! Jag är imponerad och nästan lite ledsen över att jag inte hade möjlighet att delta på helgen själv. Leila nickar och instämmer om att det blev så sjukt lyckat! 
– Så vad finns det för spännande saker som händer framöver? 
– Hm, det är mycket som är oklart just nu. Hon tar en paus och funderar. Vi jobbar ju för att kontinuerligt stärka benet med värdet Samisk kultur och Rennäring i Laponia. Vi planerar redan nu för liknande satsningar, men mer vågar jag inte säga just nu. Ni får hålla utkik på våra sociala medier och vår Instagram där vi uppdaterar om nyheter! Vi tar även mer än gärna emot förslag! Så tveka inte att höra av dig om du har någon bra idé! 

När jag sätter foten på kontoret igen flera veckor efter kursens slut sitter Leila och fikar med en besökare på kansliet. Jag hör redan på håll att Leila berättar om skoterkursen och hur uppskattad den var. Det känns fantastiskt kul att känslan av hur lyckad helgen var hänger kvar i luften. Det är en helg som vi lever länge på, ända till nästa insats! 

“Kalvmärkningarna är intensiva. Man sover om dagarna och är uppe om nätterna. Till slut vet man inte vad som är dag och natt. Man far runt bland grannbyarna och sina egna kalvmärkningar.

Det är väder och vind som avgör hur det går. Inte säkert att renarna är på samma fjäll. Det är inte säkert det gick den här natten. Då får man titta sig omkring. Var har vi renarna? Lägga upp strategin efter väder och vind. Det kan bli gjort på en dag, eller tre veckor i ett kör. 

Sen kommer man med renhjorden till hagen. Det är livet känns det som. En lyckokänsla att höra grymtandet. Det finns kalv, det finns vajor och ren. Det gick bra i år också. De överlevde. Man är otroligt lycklig att få uppleva detta.”

Helena Länta, Jåhkågaska tjiellde

År efter år, årstid för årstid så flyttar renen i jakt på bete. Under vinterns kalla dagar gräver fjällrenarna efter lav under skogslandets vita snötäcken. När sommaren närmar sig söker sig renhjordarna västerut, i jakten på det gräs och de spröda örter som växer uppe till fjälls.

För renskötande samer börjar året i maj, när kalvarna föds. I slutet av juni börjar arbetet med att samla renarna till kalvmärkning. Märkningen sker under svala, milda nätter för att skona djuren från både värme och insekter.

Fjällrenskötseln utmärker sig genom de långa flyttningarna mellan olika betesland, från fjäll till skog. Olika familjer flyttar olika långt, och hur långt flytten går beror alltid på hur betet ser ut. Tunga vintrar med dåligt bete längtar alla efter solens värmande strålar som mjukar upp snötäcket och gör marken tillgänglig igen.

När våren så närmar sig brukar man säga att vajorna lyfter på nosen och vänder den västerut. Då börjar flytten tillbaka till fjälls, till de gröna ängarna där renarna får äta upp sig igen. Året börjar på nytt. Allt vaknar till liv.

Mobilt liv

Förr skulle inte en nomadiserande familjs förnödenheter vara större än att sju renar kunde transportera alltihop. I rajden fanns allt som familjen behövde; mat, kläder, husgeråd och den tältkåta som restes när man nått målet för färden. På vintern fick de mindre barnen åka i ackjor. På sommaren blev de burna av de tamaste härkarna.

Visste du att?

Isranunkel kallas också renblomma. Det sägs att vajorna mjölkar bättre om de äter av isranunkeln, en överlevare som växer högt uppe på fjällen. Tack vare de kvarvarande snölegorna som sakta tinar under sommaren vattnas ranunkeln och den kan därför växa i ogästvänligt klimat.

Basen för liv

Till skillnad från fjällsamerna flyttar skogssamerna inte till fjälls under våren. Skogsrenarna stannar kvar i inlandet och flyttar under året mellan olika typer av beten i skogen och på myrarna. I Laponia är det framförallt skogarna och myrarna i Muddus/Muttos som används som betesland för Gällivare skogssameby. Myrarna är motsvarigheten till fjällrenarnas kalfjäll. Varma myggdagar samlas renarna på myrarna där det svalkar och fläktar för att fly undan de surrande insekterna.

Skogssamisk renskötsel bedrevs förr i hela norra Finland och långt ner i Ångermanland. När jordbruket tog markerna i anspråk trängdes skoggsamerna allt mer undan. Fram till första hälften av 1900-talet levde de renskötande skogssamerna ett halvnomadiserande liv. Sedan 1950-talet har mycket förändrats i den skogssamiska renskötseln. I dag finns till exempel skogsbilvägar som gör att man kan färdas snabbare och gps-sändare som visar var renarna är.

Eldkunskap

I skogen har man god tillgång till virke. Här kan två torra, kluvna stockar ge ljus och värme under en hel natt.  Tekniken är enkel och funktionell. Mellan två torra, kluvna stockar läggs lite tändved och så tänder man på. Om man ökar avståndet mellan stockarna brinner elden.

Förr gjorde man också rökeldar för renarna. Genom att lägga mossa på elden höll man undan mygg och andra insekter. Renarna var så tama att de självmant kom till rökarna för att slippa insekterna.

Broms – en ren plåga

I Sverige finns 45 arter fördelade på sju släkten. Under insektsrika somrar kan bromsar bli ett svårt gissel för skogsrenen. De är mest aktiva när solen skiner och det är varmt. För att undvika dem brukar renen söka sig till öppna myrar där det blåser eller till skuggiga platser. Om bromsen blir alltför besvärande söker sig renen till snår där den kan riva bort de flugor som satt sig på pälsen.

Veckan efter säsongens första sväng till Badjelánnda var det andra äventyr som väntade. Fågeltornet i Muttos skulle renoveras, och det hela skulle ske på en vecka. Mer tid fanns det helt enkelt inte i den fullspäckade kalendern. Fågeltornet är ett ståtligt torn som reser sig över trädtopparna i hjärtat av Muttos nationalpark och är parkens bästa utsiktsplats. Härifrån ser du ut över sjöar, milsvida myrar och fjäll vid horisonten. Tornet är öppet för allmänheten och här kan fågelentusiaster sitta och spana på de många arter som gillar myrarna och sjöarna, såsom myrsnäppa, sångsvan och grönbena. Även om man inte är så intresserad av fåglar kan jag rekommendera att klättra upp med en termos kaffe för att njuta av den fantastiska utsikten över åsar där människor har vandrat genom århundraden.

Fågeltornet i Muttos
______________________

Dan Ojanlatva är Laponiatjuottjudus giehtadalle luonndosujtto/naturvårdshandläggare. Ibland kan man även tro att han är vår underhållare. Dan är den där personen som har fler timmar på dygnet än vi andra och som alltid har nära till en livad historia. Han har mer energi än jag någonsin skulle kunna drömma om att ha, och sprider inte bara glädje men även en hel del kunskap vart han än går. 

– Fågeltornet är ju ganska gammalt, det har säkert 40 år på nacken. Jag har i alla fall varit dit på 70 talet någon gång. Det står ca. 1.5 mil från närmsta väg på en udde. Det var dags att renovera plattformen så vi lyfte av huset som står på plattformen, tog ner plattformen, bytte till en ny plattform, satte tillbaka den och sen huset uppepå. Klart. 

Han hinner nästan berätta allt innan jag har hunnit ställa en enda fråga. 
– Vänta vänta vänta! Jag blir nästan lite stressad av hans tempo. Nu tar vi det en gång till från början så att jag faktiskt hinner med! 

Han skrattar lite och saktar ner sin berättelse för min skull. Jag lägger pappret med mina nedskriva frågor åt sidan och fokuserar på Dan. Pennan på mitt block går så att det ryker och jag försöker skriva ner alla upplevelser någorlunda läsbart, något som är lättare sagt än gjort. 

– Så vilket skulle du säga var det svåraste momentet i det här projektet?
– Att återställa allt. Att lyfta tillbaka plattformen och att få hålen att passa. Det är ca 1000kg som svänger fritt i luften och som man ska få på plats. 

Det här är ett moment som jag har svårt att visualisera utan att ha varit med. Ett ton som hänger och dinglar och ett gäng personer som ska få allt på plats såpass perfekt att små små hål passar. Det känns otänkbart. Som tur var fanns det även proffshjälp på plats. För att utföra jobbet på hög höjd anlitades det extern hjälp med stor erfarenhet av höghöjdsarbeten, som mest syntes till klättrandes i tornet som är ungefär lika högt som ett fyravåningshus.

Jag är mest nyfiken på om det var något som gick åt skogen. 
– Nä, allt gick enligt plan! Om man tänker sig för så brukar det mesta gå bra. Det gäller bara att vara välplanerad och välstrukturerad. Man vet ju aldrig vad som kan inträffa, vädret har man ju till exempel ingen kontroll över. Men vi var både välplanerade och hade tur med vädret denna gång, plus att Frida som flög helikoptern gjorde ett jättebra jobb! 

Att inget gick åt skogen är sanning med modifikation – nog var det en och annan fastkörning längs vägen.
_______________________

I min värld känns att flyga en stor plattform på plats med en helikopter som ytterligare ett otänkbart moment. Men för Frida på Fiskflyg verkar det bara varit ännu en dag på jobbet. Lika imponerad som jag är av Fridas färdigheter verkar Dan vara över att kommunikationen mellan alla på plats gick så bra som den gjorde. 

– Kommunikationen är ju bland det viktigaste när man jobbar såhär. Det kan snabbt bli farligt annars! 

Under tiden som det snickras för det vildaste grillas det även korv och det kokas kaffe. Det är långa dagar som spenderas i Muttos men det är tillfredsställande att se arbetet gå framåt och en ny plattform ta plats. Sen lyfts huset på plats igen, allt bultas fast, det byggs bänkar och hyllor i fågeltornet och sen lämnas platsen för denna gång. Allt som hintar om en intensiv vecka av jobb är en sprillans ny plattform och skoterspår som slingrar sig genom Muttos skogar och myrar för att de användes för att köra material. 

– Vad är ditt bästa tips för att besöka Muttos och fågeltornet? 
– Gå dit när flyttfåglarna kommer, sådär kring juni-juli! Utsikten är jättefin från tornet, landskapet runt omkring är ganska platt vilket innebär att man ser väldigt långt. Men glöm inte ta med myggmedel på sommaren! Han skrattar. Myggmedel och kikare, det är två bra saker att ta med sig till fågeltornet i Muttos. 

– Min sista fråga – en gång för alla – hur högt är fågeltornet?? Hittills har ingen här på kontoret kunnat svara på min fråga och ingen verkar vara så brydd i att ta reda på det heller. 

– Ja.. jag vet faktiskt inte! Hur högt kan det vara? Som ett fyravåningshus. Jag sitter tyst medan han tänker. Han ser fundersam ut, handen rufsandes i håret, hopdragna ögonbryn och med blicken fäst långt bort. Jag hör honom räkna trappor som leder upp till tornet. Till slut får jag ett svar. Ja men ca 20 meter högt kanske det är ändå! Jag lovar att jag ska mäta nästa gång jag åker dit! 

Jag minns inte exakt vilket år jag grodde, men det är minst 750 år sedan. Vi var många groddplantor på den tiden och jag har fortfarande några jämngamla släktingar kvar här på berget. Men utanför parken är alla döda. Några har blivit sjuka och dött, en del har fallit i stormar men de allra flesta har fällts och blivit bräder, plank eller kanske, hemska tanke, toalettpapper. Jag har klarat mig, är fortfarande frisk ända in i märgen och såvitt jag vet är jag äldst här.

Ibland brinner det här i gammelskogen. Första branden jag minns var en liten brand år 1328. Men år 1413 brann det mer. Lite av min bark brann bort och jag fick ett brandljud längst ner på stammen. Det botar jag med övervallningsved och kåda vilket också är bra skydd mot rötsvampar. Sedan har det brunnit fem gånger till. Jag får ett nytt brandljud, mer kåda i veden varje gång och håller mig därför frisk.

Jag växer inte så fort, är inte så grov, inte ens 50 cm i diameter. Det är torrt och magert i marken här och det underlättar om man vill bli gammal. En del släktingar som hamnat på bördig mark växer och grovnar mycket snabbare. De får lättare röta och dör och blir boplats för fåglar och insekter.

Text: Ola Engelmark

Foto: Carl-John Utsi
_________________________

Nödvändiga skogar

I den gamla skogen finns liv och växter som inte går att hitta på andra platser. Sammanhängande gammelskogar är nödvändiga för många växt- och djurarter. I Laponia finns Sveriges största sammanhängande områden med gammelskog. I och med att skogsbruket breder ut sig blir de gamla skogarna allt färre. Nyare forskning visar också att gammelskogar bidrar till att motverka klimatförändringarna.

På fuktiga och näringsrika marker, till exempel vid bäckar och i raviner, växer granen. I Muttos/Muddus finns till exempel den stora myren Guosasjáhpe, granmyren. På torr näringsfattig mark trivs tallarna bäst, även om man också hittar tallar precis vid myrkanterna. Insprängda i barrskogen växer också fjällbjörk, rönn och olika videarter.

I barrskogen finns det ofta en matta av renlavar. De här lavarna är viktiga som vinterföda till renen. Hänglaven används som nödföda till renarna när snötäcket vissa år omvandlats till isskorpor som inte renen kan ta sig igenom för att beta. Hänglavsträd har räddat många renar genom åren. Muttos beskrivs av renskötarna ofta som en frizon, en plats där man vet att renarna alltid hittar bete.

Visste du att…

Gammelskogarnas långa kontinuitet och utvecklingshistoria under 10 000 år har skapat livsutrymme för en mängd arter. En del är gynnade av störningar som stormar och bränder. Närmare 7 000 arter är gynnade av multnande ved.

Vedsvampar är livsviktiga nedbrytare för att göra veden till näring för den nya vegetation som växer upp. Insekter lever och föryngras i de hålrum som svamparna bildar i veden, hackspettarna äter insekterna, osv. Det kallas näringskedja.

I gammelskogen finns ofta lågor, träd som fallit och ger nu nytt liv. I en låga finns massor med svampar, insekter, fåglar och andra djur. Andra träd har dött utan att falla omkull. I dem bygger många fåglar sina reden.

Tjäder

Fjällen är vindens hem. På de allra högsta topparna är det oftast den vi hör. Högst upp bland de spetsiga fjällen har vinden bara sällskap av glaciärer och de allra tuffast överlevarna.

Men våra fjäll består också av de vida, gröna platåerna i Badjelánnda som lockar renarna att söka sig västerut efter bete. De består av lågfjällen i Sjávnja och Sareks snåriga dalgångar. Här flyger fåglarna plötsligt upp när du vandrar för nära. Det växer arter som inte finns någon annanstans. Genom kikaren ser vi mil efter mil. De vita renarna är inte många men lyser som sommarstjärnor på fjällkanterna.

Oftast har våra fjäll urgamla namn som berättar något om hur de ser ut eller hur de har använts. Namnet kan berätta om det är runt eller brant, stenigt eller frodigt. Platsnamnen i Laponia berättar indirekt om hur våra marker har formats. Laponia har utsetts till världsarv bland annat för att det är här som de geologiska formationerna syns så tydligt. Vi ser hur isen har karvat ur de stora dalarna och hur berggrunden rest sig.

För de människor som har levt här ända sedan den sista istiden har det funnits många olika typer av marker att leva på. Höstfjäll, vårfjäll och sommarfjäll. De försiktiga spåren vi ser över hela Laponias fjällandskap visar hur vi genom generationer lärt oss att klara ett liv till fjälls. Det är bara under vintern vi lämnat dem och sökt skydd i skogslandet.

Fjällbjörkskogen

I Laponia finns det stora områden med björkskog mellan barrskogarna och de öppna fjällen. Det brinner väldigt sällan i en fjällbjörkskog, men skogen förnyas genom att fjällbjörkmätarens larver äter på björkarna vissa år. Om björkarna blir avätna en andra gång så dör de ofta. Då öppnas skogen upp och blommor och djur får ett uppsving.

Fjällvattnet som ger liv

Den bitande snöstormen på kalfjällen. Det tunga, tysta snöfallet som aldrig upphör. Forsen från glaciären. Under våren börjar allt detta vatten bevattna och ge liv åt markerna och allt som lever här. Utan snölegan på fjället skulle många växter där aldrig blomma. För människan är sjöarna och vattendragen goda färdvägar, både på vintern och sommaren. Och ett matförråd som aldrig sviker.

Visste du att…

Renen påverkar inte bara renskötarens liv. Den bidrar också till att forma landskapet när den gödslar markerna och håller fjällandskapet levande. Djurens bete och tramp håller markerna öppna och påverkar även var trädgränsen går. Om inte renen hade betat skulle skogen flyttas högre upp på fjället.

Isak Parfa, Tourpon sameby, berättar – ’När arbetet gått bra så brukade vi jojka den där Jiekŋáffus jojk. Men när det inte gått bra, när vi inte kunnat samla renarna och vädret varit dåligt, brukade vi alla förbli tysta. Förr i tiden brukade vi säga att renarna samlas på Jiekŋáffu från alla håll. När du flyttar med hjorden så kan du, när du är på Jiekŋáffu, återse sådana renar som varit borta i flera år. Ett sådant fjäll är det. Som samlade mycket renar. Det var väldigt värdefullt när somrarna var varma.’

Áhpe är samiska och kan betyda både hav och myr. Om det är en myr så är den så stor att den känns som ett hav. En stor del av Sjávnja/Sjaunja och Muttos/Muddus består av áhpe, vida våtmarker avbrutna av torra åsar. Längs de slingrande bäckarna och tjärnarna växer sumpgranskogen tät.

Avsaknaden av vägar och otillgängligheten gör att djur och fåglar inte störs av människan. Under de ljusa försommarnätterna är fågellivet här makalöst. I de här myrmarkerna häckar mer än 100 fågelarter. Sången, ropen och kvittret pågår dygnet runt.

Vad är en myr?

En myr kan vara en mosse eller ett kärr. Mossar får sitt vatten enbart uppifrån, medan kärren får sitt vatten från omgivande fastmarker. Döda växter och annat organiskt material förmultnar inte utan samlas och omvandlas till torv. Med tiden blir torvlagret i en myr allt tjockare.

Avsaknaden av vägar och otillgängligheten gör att djur och fåglar inte störs av människan. Under de ljusa försommarnätterna är fågellivet här makalöst. I de här myrmarkerna häckar mer än 100 fågelarter. Sången, ropen och kvittret pågår dygnet runt.

Tranorna trivs på myrarna.

För renskötarna är de vida och långsträckta myrmarkerna naturliga och bra flyttleder under de långa flyttningarna mellan sommarlanden i väster och vinterlanden i öster. De myrväxter som sticker fram genom snön är gott bete när djuren behöver stanna upp för vila och äta.

För skogsrenarna ger myren svalka. Redan tidigt på sommaren börjar skogsrenen beta på den första grönskan ute på myrarna.

”Det viktigaste med myren är att där hittar renen både bete och svalka.”

Apmut Ivar Kuoljok, Sirges sameby

Lars Anders Utsi, Sirges sameby berättar – Innan vi kom till de riktiga vinterlanden nyttjade vi markerna emellan. Det var stora myrland och granskogar som inte kunde användas till vinterbete utan som höstbete när det var lite snö. Myren var som ett gränsstängsel. Har du en hed med myrar runt omkring och låter renarna beta där, då var det som en hage. Renarna far inte gärna på myrarna eftersom det är så mycket lössnö där. Det är alltid väldigt mycket snö vid kanten av myren.

Naturens myggmedel

Vitmossa

Istället för toapapper, bindor och blöjor användes förr olika sorters mossa. Vitmossa som torkades var vanligast. Mossan användes också till att förbinda sår med, dess antiseptiska egenskaper gjorde att skador läkte utan att infekteras. Mossa användes även som isolering vid husbyggen. Den torkades och lades i ett tunt lager mellan timmerstockarna. Vitmossa växer rikligt på mossar och i kärr. Den är viktig beståndsdel när myrarnas biomassa med tiden blir torv.

Det är slutet på mars och våren smyger sig på, i alla fall utanför dörrarna på kansliet här i Jokkmokk. Fikarummet värms av solstrålar och skolklasserna har börjat leta sig ut för att öva längd i skidspåret utanför. Vi är märkbart färre på kontoret, Lise-lott som är vår Naturumtjuottjodiddje/Naturumföreståndare har delvis flyttat ut till naturum som har öppnat upp portarna och börjat ta emot besökare. Dessutom är det en hel del förberedelser i fält som kräver två, ibland fler, personer. Det innebär att både Anders Sandström och Dan Ojanlatva knappt syns till och är svåra att få tag på, men till slut lyckas jag. 

Jag stoppar in huvudet i dörröppningen på Dans kontor och försöker överrösta deras konversation. 
– Får jag låna er lite snabbt för en lägesrapport från er tur till Badjelánnda? 

Anders och Dan är som piff och puff, energinivåerna är alltid höga och ett skratt är aldrig långt bort. Visslandes skuttar de sig till fikarummet och sjunker ner i varsin fåtölj. Anders håller hårt i sin kaffekopp och ögonbrynen är hopdragna när han försöker komma på när de var i Badjelánnda. 

– Vi har väl inte varit än, vi ska ju dit om två veckor? Eller? Jo, vänta nu, för två veckor sen ja! Vad gjorde vi egentligen?

Anders och Dans kalendrar är fullspäckade såhär års. Underhåll behöver göras, kurser och utbildningar ska inte bara deltas i utan även förberedas för andra, material behöver köras ut så länge skoterföret är bra och andra administrativa uppgifter ska klämmas in däremellan. Minst sagt ett svårlagt pussel, så det är väl inte så konstigt att bli lite förvirrad och dagvill tänker jag. 

– Ja vad gjorde ni när ni var ute nu senast? Både Anders och jag sitter och kollar nyfiket på Dan. 

Han håller upp fingrarna och börjar räkna upp: Vi gjorde en brandsyn, kollade provtrycket på gasolen, testade nödtelefonerna men framför allt en allmän översyn där vi kollade om något har blåst omkull eller ifall det har uppstått några skador på stugorna. Anders nickar instämmande. 

Ibland är det krångligare än man kan tro att ta sig in i stugorna.
___________________________

– Det är många stugor i Badjelánnda, med hela sju stugläger och ett flertal stugor i varje stugläger kommer vi nog uppemot 26 stugor som behöver kontrolleras. 26 är en siffra Anders och Dan kommer fram till efter en bra stund av förvirring och räknande. Hur många stugor står det egentligen i Darreluoppal? Nu är det Dans tur att se lite fundersam ut. Tre.. eller? Anders beskriver vart stugorna står och för varje stuga fälls ett finger ut på handen. Fem stugor kommer de fram till. 

Det är inte bara många stugor att kolla, det är också extremt långa avstånd mellan stugorna. Uppskattningsvis är det 7,5 mil enkelväg till stugan som ligger längst bort ifrån startpunkt. Att dagarna i mars inte är så långa sätter dessutom tidspress på hela uppdraget.

– Men hur funkar det egentligen med stugorna? Vem har hand om dem och vart hittar man information? Undrar jag. 
– Vi på Laponiatjuottjudus är ansvariga för underhåll av stugorna men på sommaren är det BLT som sköter det mesta, att hitta stugvärdar till exempel. De har även en egen hemsida med all information om stugorna. Berättar Anders. 

BLT står för Badjelánnda Laponia Turism, inte Bacon Lettuce Tomato Sandwich som är det enda jag lyckas att associera namnet med, och är en förening som har fått i uppdrag av Laponiatjuottjudus att sköta stugorna i Badjelánnda. Tillsammans tar vi fram material för att utbilda stugvärdar och skapar på så sätt ambassadörer som hjälper oss att förmedla kunskap, en av Laponiatjuottjudus viktigaste uppgifter.  

Utsikt över Árasluokta.
___________________________

På min fråga om hur vädret var när de åkte ut får jag svaret ’Vinter’. Till skillnad från fikarummet är det kallt och blåsigt till fjälls, med mycket snö på sina ställen, och mindre snö på andra.

– När vi var ute så fick vi känna på alla väder, under några dagar hann det vara både snöstorm och sol. Men som tur var så var det inte så kallt! Det var arbetsbart! Dan verkar nöjd med resan. Och det absolut bästa med turen var att den gick helt utan missöden. Det är inte alltid helt självklart! Fortsätter Anders. 

Västra Laponia i vinterdräkt.
___________________________

Förutom några turister från Schweiz, Frankrike och Sverige hittade de en och annan älg till fjälls. Närmre 50 stycken för att vara exakt! Lo och järv hade lämnat spår men förblev osedda över vidderna. Inom kort är det dags för Anders och Dan att åka tillbaka till Badjelánnda, då är den främsta uppgiften att transportera utrustning och material för underhåll. I sommar ska det bland annat göras fönsterbyten i Stáloluokta, byggas en kiosk i Árasluokta och några stugor ska lyftas. Dessutom ska entreprenadarbeten utföras och allt material till det ska köras upp redan nu. 

– Åh, räkna inte upp nåt mer vi ska göra! Anders svarar nästan lite stressad på Dans uppräknande av kommande uppgifter. Förstår du hur mycket vi har kvar att göra?! 

Dan skrattar och kliar sig i huvudet, han vet mycket väl att listan är lång och att det är en del planering kvar för att göra hela resan så smidig som möjligt. 

Badjelánnda betyder det övre landet på samiska. Det är ett området som präglas av marker som har formats av istid, oräkneliga renklöver som har vandrat i dalar och över vidder, renskötare och turister som har lämnat osynliga fotspår genom årtusenden. Det är ett land som är rikt i flora och fauna och en plats full av liv. 

– Vad är det bästa med Badjelánnda, det man absolut inte bör missa när man är här? 

Anders är snabb på att svara. 
– Grymma vidder och storslagen natur! 

Dan nickar och kompletterar. 
– Utsikten och de stora sjöarna! Det är inte så svår och farlig terräng som på många andra ställen vilket gör det lite mer tillgängligt! 

Nog märker jag på båda att de längtar ut igen, trots alla förberedelser och all planering. Och det roligaste för oss på kontoret är när de dyker upp igen efter en tur någonstans och förgyller våra fikaraster med tokiga berättelser om sånt som enbart händer när man jobbar ute på fält!