Fågeltornet i Muttos

Veckan efter säsongens första sväng till Badjelánnda var det andra äventyr som väntade. Fågeltornet i Muttos skulle renoveras, och det hela skulle ske på en vecka. Mer tid fanns det helt enkelt inte i den fullspäckade kalendern. Fågeltornet är ett ståtligt torn som reser sig över trädtopparna i hjärtat av Muttos nationalpark och är parkens bästa utsiktsplats. Härifrån ser du ut över sjöar, milsvida myrar och fjäll vid horisonten. Tornet är öppet för allmänheten och här kan fågelentusiaster sitta och spana på de många arter som gillar myrarna och sjöarna, såsom myrsnäppa, sångsvan och grönbena. Även om man inte är så intresserad av fåglar kan jag rekommendera att klättra upp med en termos kaffe för att njuta av den fantastiska utsikten över åsar där människor har vandrat genom århundraden.

Fågeltornet i Muttos
______________________

Dan Ojanlatva är Laponiatjuottjudus giehtadalle luonndosujtto/naturvårdshandläggare. Ibland kan man även tro att han är vår underhållare. Dan är den där personen som har fler timmar på dygnet än vi andra och som alltid har nära till en livad historia. Han har mer energi än jag någonsin skulle kunna drömma om att ha, och sprider inte bara glädje men även en hel del kunskap vart han än går. 

– Fågeltornet är ju ganska gammalt, det har säkert 40 år på nacken. Jag har i alla fall varit dit på 70 talet någon gång. Det står ca. 1.5 mil från närmsta väg på en udde. Det var dags att renovera plattformen så vi lyfte av huset som står på plattformen, tog ner plattformen, bytte till en ny plattform, satte tillbaka den och sen huset uppepå. Klart. 

Han hinner nästan berätta allt innan jag har hunnit ställa en enda fråga. 
– Vänta vänta vänta! Jag blir nästan lite stressad av hans tempo. Nu tar vi det en gång till från början så att jag faktiskt hinner med! 

Han skrattar lite och saktar ner sin berättelse för min skull. Jag lägger pappret med mina nedskriva frågor åt sidan och fokuserar på Dan. Pennan på mitt block går så att det ryker och jag försöker skriva ner alla upplevelser någorlunda läsbart, något som är lättare sagt än gjort. 

– Så vilket skulle du säga var det svåraste momentet i det här projektet?
– Att återställa allt. Att lyfta tillbaka plattformen och att få hålen att passa. Det är ca 1000kg som svänger fritt i luften och som man ska få på plats. 

Det här är ett moment som jag har svårt att visualisera utan att ha varit med. Ett ton som hänger och dinglar och ett gäng personer som ska få allt på plats såpass perfekt att små små hål passar. Det känns otänkbart. Som tur var fanns det även proffshjälp på plats. För att utföra jobbet på hög höjd anlitades det extern hjälp med stor erfarenhet av höghöjdsarbeten, som mest syntes till klättrandes i tornet som är ungefär lika högt som ett fyravåningshus.

Jag är mest nyfiken på om det var något som gick åt skogen. 
– Nä, allt gick enligt plan! Om man tänker sig för så brukar det mesta gå bra. Det gäller bara att vara välplanerad och välstrukturerad. Man vet ju aldrig vad som kan inträffa, vädret har man ju till exempel ingen kontroll över. Men vi var både välplanerade och hade tur med vädret denna gång, plus att Frida som flög helikoptern gjorde ett jättebra jobb! 

Att inget gick åt skogen är sanning med modifikation – nog var det en och annan fastkörning längs vägen.
_______________________

I min värld känns att flyga en stor plattform på plats med en helikopter som ytterligare ett otänkbart moment. Men för Frida på Fiskflyg verkar det bara varit ännu en dag på jobbet. Lika imponerad som jag är av Fridas färdigheter verkar Dan vara över att kommunikationen mellan alla på plats gick så bra som den gjorde. 

– Kommunikationen är ju bland det viktigaste när man jobbar såhär. Det kan snabbt bli farligt annars! 

Under tiden som det snickras för det vildaste grillas det även korv och det kokas kaffe. Det är långa dagar som spenderas i Muttos men det är tillfredsställande att se arbetet gå framåt och en ny plattform ta plats. Sen lyfts huset på plats igen, allt bultas fast, det byggs bänkar och hyllor i fågeltornet och sen lämnas platsen för denna gång. Allt som hintar om en intensiv vecka av jobb är en sprillans ny plattform och skoterspår som slingrar sig genom Muttos skogar och myrar för att de användes för att köra material. 

– Vad är ditt bästa tips för att besöka Muttos och fågeltornet? 
– Gå dit när flyttfåglarna kommer, sådär kring juni-juli! Utsikten är jättefin från tornet, landskapet runt omkring är ganska platt vilket innebär att man ser väldigt långt. Men glöm inte ta med myggmedel på sommaren! Han skrattar. Myggmedel och kikare, det är två bra saker att ta med sig till fågeltornet i Muttos. 

– Min sista fråga – en gång för alla – hur högt är fågeltornet?? Hittills har ingen här på kontoret kunnat svara på min fråga och ingen verkar vara så brydd i att ta reda på det heller. 

– Ja.. jag vet faktiskt inte! Hur högt kan det vara? Som ett fyravåningshus. Jag sitter tyst medan han tänker. Han ser fundersam ut, handen rufsandes i håret, hopdragna ögonbryn och med blicken fäst långt bort. Jag hör honom räkna trappor som leder upp till tornet. Till slut får jag ett svar. Ja men ca 20 meter högt kanske det är ändå! Jag lovar att jag ska mäta nästa gång jag åker dit! 

Jag minns inte exakt vilket år jag grodde, men det är minst 750 år sedan. Vi var många groddplantor på den tiden och jag har fortfarande några jämngamla släktingar kvar här på berget. Men utanför parken är alla döda. Några har blivit sjuka och dött, en del har fallit i stormar men de allra flesta har fällts och blivit bräder, plank eller kanske, hemska tanke, toalettpapper. Jag har klarat mig, är fortfarande frisk ända in i märgen och såvitt jag vet är jag äldst här.

Ibland brinner det här i gammelskogen. Första branden jag minns var en liten brand år 1328. Men år 1413 brann det mer. Lite av min bark brann bort och jag fick ett brandljud längst ner på stammen. Det botar jag med övervallningsved och kåda vilket också är bra skydd mot rötsvampar. Sedan har det brunnit fem gånger till. Jag får ett nytt brandljud, mer kåda i veden varje gång och håller mig därför frisk.

Jag växer inte så fort, är inte så grov, inte ens 50 cm i diameter. Det är torrt och magert i marken här och det underlättar om man vill bli gammal. En del släktingar som hamnat på bördig mark växer och grovnar mycket snabbare. De får lättare röta och dör och blir boplats för fåglar och insekter.

Text: Ola Engelmark

Foto: Carl-John Utsi
_________________________

Nödvändiga skogar

I den gamla skogen finns liv och växter som inte går att hitta på andra platser. Sammanhängande gammelskogar är nödvändiga för många växt- och djurarter. I Laponia finns Sveriges största sammanhängande områden med gammelskog. I och med att skogsbruket breder ut sig blir de gamla skogarna allt färre. Nyare forskning visar också att gammelskogar bidrar till att motverka klimatförändringarna.

På fuktiga och näringsrika marker, till exempel vid bäckar och i raviner, växer granen. I Muttos/Muddus finns till exempel den stora myren Guosasjáhpe, granmyren. På torr näringsfattig mark trivs tallarna bäst, även om man också hittar tallar precis vid myrkanterna. Insprängda i barrskogen växer också fjällbjörk, rönn och olika videarter.

I barrskogen finns det ofta en matta av renlavar. De här lavarna är viktiga som vinterföda till renen. Hänglaven används som nödföda till renarna när snötäcket vissa år omvandlats till isskorpor som inte renen kan ta sig igenom för att beta. Hänglavsträd har räddat många renar genom åren. Muttos beskrivs av renskötarna ofta som en frizon, en plats där man vet att renarna alltid hittar bete.

Visste du att…

Gammelskogarnas långa kontinuitet och utvecklingshistoria under 10 000 år har skapat livsutrymme för en mängd arter. En del är gynnade av störningar som stormar och bränder. Närmare 7 000 arter är gynnade av multnande ved.

Vedsvampar är livsviktiga nedbrytare för att göra veden till näring för den nya vegetation som växer upp. Insekter lever och föryngras i de hålrum som svamparna bildar i veden, hackspettarna äter insekterna, osv. Det kallas näringskedja.

I gammelskogen finns ofta lågor, träd som fallit och ger nu nytt liv. I en låga finns massor med svampar, insekter, fåglar och andra djur. Andra träd har dött utan att falla omkull. I dem bygger många fåglar sina reden.

Tjäder

Fjällen är vindens hem. På de allra högsta topparna är det oftast den vi hör. Högst upp bland de spetsiga fjällen har vinden bara sällskap av glaciärer och de allra tuffast överlevarna.

Men våra fjäll består också av de vida, gröna platåerna i Badjelánnda som lockar renarna att söka sig västerut efter bete. De består av lågfjällen i Sjávnja och Sareks snåriga dalgångar. Här flyger fåglarna plötsligt upp när du vandrar för nära. Det växer arter som inte finns någon annanstans. Genom kikaren ser vi mil efter mil. De vita renarna är inte många men lyser som sommarstjärnor på fjällkanterna.

Oftast har våra fjäll urgamla namn som berättar något om hur de ser ut eller hur de har använts. Namnet kan berätta om det är runt eller brant, stenigt eller frodigt. Platsnamnen i Laponia berättar indirekt om hur våra marker har formats. Laponia har utsetts till världsarv bland annat för att det är här som de geologiska formationerna syns så tydligt. Vi ser hur isen har karvat ur de stora dalarna och hur berggrunden rest sig.

För de människor som har levt här ända sedan den sista istiden har det funnits många olika typer av marker att leva på. Höstfjäll, vårfjäll och sommarfjäll. De försiktiga spåren vi ser över hela Laponias fjällandskap visar hur vi genom generationer lärt oss att klara ett liv till fjälls. Det är bara under vintern vi lämnat dem och sökt skydd i skogslandet.

Fjällbjörkskogen

I Laponia finns det stora områden med björkskog mellan barrskogarna och de öppna fjällen. Det brinner väldigt sällan i en fjällbjörkskog, men skogen förnyas genom att fjällbjörkmätarens larver äter på björkarna vissa år. Om björkarna blir avätna en andra gång så dör de ofta. Då öppnas skogen upp och blommor och djur får ett uppsving.

Fjällvattnet som ger liv

Den bitande snöstormen på kalfjällen. Det tunga, tysta snöfallet som aldrig upphör. Forsen från glaciären. Under våren börjar allt detta vatten bevattna och ge liv åt markerna och allt som lever här. Utan snölegan på fjället skulle många växter där aldrig blomma. För människan är sjöarna och vattendragen goda färdvägar, både på vintern och sommaren. Och ett matförråd som aldrig sviker.

Visste du att…

Renen påverkar inte bara renskötarens liv. Den bidrar också till att forma landskapet när den gödslar markerna och håller fjällandskapet levande. Djurens bete och tramp håller markerna öppna och påverkar även var trädgränsen går. Om inte renen hade betat skulle skogen flyttas högre upp på fjället.

Isak Parfa, Tourpon sameby, berättar – ’När arbetet gått bra så brukade vi jojka den där Jiekŋáffus jojk. Men när det inte gått bra, när vi inte kunnat samla renarna och vädret varit dåligt, brukade vi alla förbli tysta. Förr i tiden brukade vi säga att renarna samlas på Jiekŋáffu från alla håll. När du flyttar med hjorden så kan du, när du är på Jiekŋáffu, återse sådana renar som varit borta i flera år. Ett sådant fjäll är det. Som samlade mycket renar. Det var väldigt värdefullt när somrarna var varma.’

Áhpe är samiska och kan betyda både hav och myr. Om det är en myr så är den så stor att den känns som ett hav. En stor del av Sjávnja/Sjaunja och Muttos/Muddus består av áhpe, vida våtmarker avbrutna av torra åsar. Längs de slingrande bäckarna och tjärnarna växer sumpgranskogen tät.

Avsaknaden av vägar och otillgängligheten gör att djur och fåglar inte störs av människan. Under de ljusa försommarnätterna är fågellivet här makalöst. I de här myrmarkerna häckar mer än 100 fågelarter. Sången, ropen och kvittret pågår dygnet runt.

Vad är en myr?

En myr kan vara en mosse eller ett kärr. Mossar får sitt vatten enbart uppifrån, medan kärren får sitt vatten från omgivande fastmarker. Döda växter och annat organiskt material förmultnar inte utan samlas och omvandlas till torv. Med tiden blir torvlagret i en myr allt tjockare.

Avsaknaden av vägar och otillgängligheten gör att djur och fåglar inte störs av människan. Under de ljusa försommarnätterna är fågellivet här makalöst. I de här myrmarkerna häckar mer än 100 fågelarter. Sången, ropen och kvittret pågår dygnet runt.

Tranorna trivs på myrarna.

För renskötarna är de vida och långsträckta myrmarkerna naturliga och bra flyttleder under de långa flyttningarna mellan sommarlanden i väster och vinterlanden i öster. De myrväxter som sticker fram genom snön är gott bete när djuren behöver stanna upp för vila och äta.

För skogsrenarna ger myren svalka. Redan tidigt på sommaren börjar skogsrenen beta på den första grönskan ute på myrarna.

”Det viktigaste med myren är att där hittar renen både bete och svalka.”

Apmut Ivar Kuoljok, Sirges sameby

Lars Anders Utsi, Sirges sameby berättar – Innan vi kom till de riktiga vinterlanden nyttjade vi markerna emellan. Det var stora myrland och granskogar som inte kunde användas till vinterbete utan som höstbete när det var lite snö. Myren var som ett gränsstängsel. Har du en hed med myrar runt omkring och låter renarna beta där, då var det som en hage. Renarna far inte gärna på myrarna eftersom det är så mycket lössnö där. Det är alltid väldigt mycket snö vid kanten av myren.

Naturens myggmedel

Vitmossa

Istället för toapapper, bindor och blöjor användes förr olika sorters mossa. Vitmossa som torkades var vanligast. Mossan användes också till att förbinda sår med, dess antiseptiska egenskaper gjorde att skador läkte utan att infekteras. Mossa användes även som isolering vid husbyggen. Den torkades och lades i ett tunt lager mellan timmerstockarna. Vitmossa växer rikligt på mossar och i kärr. Den är viktig beståndsdel när myrarnas biomassa med tiden blir torv.

Det är slutet på mars och våren smyger sig på, i alla fall utanför dörrarna på kansliet här i Jokkmokk. Fikarummet värms av solstrålar och skolklasserna har börjat leta sig ut för att öva längd i skidspåret utanför. Vi är märkbart färre på kontoret, Lise-lott som är vår Naturumtjuottjodiddje/Naturumföreståndare har delvis flyttat ut till naturum som har öppnat upp portarna och börjat ta emot besökare. Dessutom är det en hel del förberedelser i fält som kräver två, ibland fler, personer. Det innebär att både Anders Sandström och Dan Ojanlatva knappt syns till och är svåra att få tag på, men till slut lyckas jag. 

Jag stoppar in huvudet i dörröppningen på Dans kontor och försöker överrösta deras konversation. 
– Får jag låna er lite snabbt för en lägesrapport från er tur till Badjelánnda? 

Anders och Dan är som piff och puff, energinivåerna är alltid höga och ett skratt är aldrig långt bort. Visslandes skuttar de sig till fikarummet och sjunker ner i varsin fåtölj. Anders håller hårt i sin kaffekopp och ögonbrynen är hopdragna när han försöker komma på när de var i Badjelánnda. 

– Vi har väl inte varit än, vi ska ju dit om två veckor? Eller? Jo, vänta nu, för två veckor sen ja! Vad gjorde vi egentligen?

Anders och Dans kalendrar är fullspäckade såhär års. Underhåll behöver göras, kurser och utbildningar ska inte bara deltas i utan även förberedas för andra, material behöver köras ut så länge skoterföret är bra och andra administrativa uppgifter ska klämmas in däremellan. Minst sagt ett svårlagt pussel, så det är väl inte så konstigt att bli lite förvirrad och dagvill tänker jag. 

– Ja vad gjorde ni när ni var ute nu senast? Både Anders och jag sitter och kollar nyfiket på Dan. 

Han håller upp fingrarna och börjar räkna upp: Vi gjorde en brandsyn, kollade provtrycket på gasolen, testade nödtelefonerna men framför allt en allmän översyn där vi kollade om något har blåst omkull eller ifall det har uppstått några skador på stugorna. Anders nickar instämmande. 

Ibland är det krångligare än man kan tro att ta sig in i stugorna.
___________________________

– Det är många stugor i Badjelánnda, med hela sju stugläger och ett flertal stugor i varje stugläger kommer vi nog uppemot 26 stugor som behöver kontrolleras. 26 är en siffra Anders och Dan kommer fram till efter en bra stund av förvirring och räknande. Hur många stugor står det egentligen i Darreluoppal? Nu är det Dans tur att se lite fundersam ut. Tre.. eller? Anders beskriver vart stugorna står och för varje stuga fälls ett finger ut på handen. Fem stugor kommer de fram till. 

Det är inte bara många stugor att kolla, det är också extremt långa avstånd mellan stugorna. Uppskattningsvis är det 7,5 mil enkelväg till stugan som ligger längst bort ifrån startpunkt. Att dagarna i mars inte är så långa sätter dessutom tidspress på hela uppdraget.

– Men hur funkar det egentligen med stugorna? Vem har hand om dem och vart hittar man information? Undrar jag. 
– Vi på Laponiatjuottjudus är ansvariga för underhåll av stugorna men på sommaren är det BLT som sköter det mesta, att hitta stugvärdar till exempel. De har även en egen hemsida med all information om stugorna. Berättar Anders. 

BLT står för Badjelánnda Laponia Turism, inte Bacon Lettuce Tomato Sandwich som är det enda jag lyckas att associera namnet med, och är en förening som har fått i uppdrag av Laponiatjuottjudus att sköta stugorna i Badjelánnda. Tillsammans tar vi fram material för att utbilda stugvärdar och skapar på så sätt ambassadörer som hjälper oss att förmedla kunskap, en av Laponiatjuottjudus viktigaste uppgifter.  

Utsikt över Árasluokta.
___________________________

På min fråga om hur vädret var när de åkte ut får jag svaret ’Vinter’. Till skillnad från fikarummet är det kallt och blåsigt till fjälls, med mycket snö på sina ställen, och mindre snö på andra.

– När vi var ute så fick vi känna på alla väder, under några dagar hann det vara både snöstorm och sol. Men som tur var så var det inte så kallt! Det var arbetsbart! Dan verkar nöjd med resan. Och det absolut bästa med turen var att den gick helt utan missöden. Det är inte alltid helt självklart! Fortsätter Anders. 

Västra Laponia i vinterdräkt.
___________________________

Förutom några turister från Schweiz, Frankrike och Sverige hittade de en och annan älg till fjälls. Närmre 50 stycken för att vara exakt! Lo och järv hade lämnat spår men förblev osedda över vidderna. Inom kort är det dags för Anders och Dan att åka tillbaka till Badjelánnda, då är den främsta uppgiften att transportera utrustning och material för underhåll. I sommar ska det bland annat göras fönsterbyten i Stáloluokta, byggas en kiosk i Árasluokta och några stugor ska lyftas. Dessutom ska entreprenadarbeten utföras och allt material till det ska köras upp redan nu. 

– Åh, räkna inte upp nåt mer vi ska göra! Anders svarar nästan lite stressad på Dans uppräknande av kommande uppgifter. Förstår du hur mycket vi har kvar att göra?! 

Dan skrattar och kliar sig i huvudet, han vet mycket väl att listan är lång och att det är en del planering kvar för att göra hela resan så smidig som möjligt. 

Badjelánnda betyder det övre landet på samiska. Det är ett området som präglas av marker som har formats av istid, oräkneliga renklöver som har vandrat i dalar och över vidder, renskötare och turister som har lämnat osynliga fotspår genom årtusenden. Det är ett land som är rikt i flora och fauna och en plats full av liv. 

– Vad är det bästa med Badjelánnda, det man absolut inte bör missa när man är här? 

Anders är snabb på att svara. 
– Grymma vidder och storslagen natur! 

Dan nickar och kompletterar. 
– Utsikten och de stora sjöarna! Det är inte så svår och farlig terräng som på många andra ställen vilket gör det lite mer tillgängligt! 

Nog märker jag på båda att de längtar ut igen, trots alla förberedelser och all planering. Och det roligaste för oss på kontoret är när de dyker upp igen efter en tur någonstans och förgyller våra fikaraster med tokiga berättelser om sånt som enbart händer när man jobbar ute på fält! 

På väldigt kort tid har våra hem i Laponia förändrats. Förr flyttade vi ständigt. Vi valde boplatser som låg nära vatten och på torra, släta backar. Hemmet slogs snabbt upp. Var sak hade sin plats och varje del av kåtan hade sitt eget namn.

Nu står det stugor på de platser där vi brukar stanna under längre tid. Ofta står gamla torvkåtor kvar men en del kåtor har marken redan tagit tillbaka. Kanske syns bara en upphöjd vall som visar var man en gång bott. En del kåtor lagas. De får nytt virke och ny torv. Ris på golvet innan vi gör upp eld och kokar kaffe.

Det gamla livet har lärt oss att packa. Vi vet vad som behövs. Tältkåtorna används fortfarande under några veckor varje år, beroende på var renarna är, eller kanske var fisken eller älgarna finns. Kanske använder vi fortfarande samma eldstad som vi har haft i flera generationer. Vi lär våra barn hur man bor i en kåta. Att inte leka med elden, inte lämna något efter sig.

Förr oss som varit fastboende och haft en liten gård och kreatur har hemmet också förändrats. Ängarna där vi har slagit hö växer igen, men vi använder samma jaktmarker och fiskevatten. Vissa stigar försvinner sakta, andra håller vi uppe och vandrar år efter år.

I Laponia är ditt hem där du bor, oavsett hur länge det är. Var vi är hemma beror på vad det är för årstid och var vi behöver vara. Där renen är, eller där fisken är. Där vi ska jaga eller där vi plockar bär.

En av orsakerna till att Laponia är utsett till världsarv är för att vi alltid har flyttat här. Och för att vi fortfarande gör det. Trots det är vi alltid hemma.

Tältkåtan är den mobila bostaden. Dukarna och stängerna är lätta att frakta och kan snabbt sättas ihop. Kåtan används fortfarande i renskötseln, framförallt under kalvmärkningsveckorna på sommaren. I dag köper många en fabrikstillverkad tältkåta som man kan packa ihop och bära med sig.

Vett och etikett

• Eftersom kåtans golvyta inte är stor gäller det att organisera sig. Var sak har sin plats. Det gäller också människorna som är i kåtan.
• Det vanliga är att de vuxna sitter längs in, mot boassjo. När man kommer som gäst till en kåta brukar man sätta sig vid dörren, och vänta på att bli inbjuden.
• När man rör sig i en kåta går man alltid bakom ryggen på de som sitter vid elden.
• Du får inte kliva över eller trampa i en árran, inte ens när det inte brinner en eld. Det gäller också boassjo, området längst in som är kåtans kök som alltid har betraktats som heligt.
• Veden ligger mellan elden och dörren och travas alltid med rotändan emot elden.
• Håll rent! Elda inte skräp i kåtan och bär ut slask.
  
  
  
  

En torvkåta i Badjelánnda.
_________________________

Torvkåtan

På naturum finns också den mer stationära bostaden – torvkåtan. Torvkåtan byggts på platser där man har bott under längre perioder. Samma byggteknik har även använts för att göra förråd, getkåtor, rökkåtor och båthus. I dag har torvkåtor fönster och ofta även trägolv och kaminer. I tältkåtorna lägger man ett tjockt lager av björkris som både isolerar och gör det mjukt att ligga och sitta.

Rökhålet är vanligtvis öppet, men vid regn eller snö täcker man vindsidan för att det inte ska bli blött. Trots att kåtan inte är större än cirka fyra meter i diameter kan en stor familj med flera barn och några hundar bo där utan att behöva trängas.

Man brukar säga att i en bebodd kåta ska det alltid finnas en eld eller glöd. En kåta där árran, eldstaden, inte värmer är både kall och ogästvänlig.

Det är inte många som tänker på kåtan som en helig plats, men det är i kåtan samerna har genomfört alla sina vardagliga ritualer. Gudinnorna hade sina egna platser i kåtan, en under boassjo, en annan vid dörren. En annan helig plats låg precis på baksidan av kåtan och bakom luovven – förvaringsställningen. Här fick man inte röra sig hur som helst.

Klart som kallkällevatten

Närheten till en kallkälla är avgörande när man väljer var man ska bo. Där kallt, rent vatten springer fram ur marken hittar man ofta gamla bosättningar, stigar och leder. Ur kallkällorna hämtas rent, friskt källvatten och i nedsänkta kärl håller sig maten i sommarvärmen. I det fuktiga området kring det näringsfattiga vattnet växer det frodigt. Det beror på att temperaturen här håller sig jämn. Källvattnet kommer från regn och smält snö som sipprat ner till grundvattnet, renat genom lager av sand och jord. Oftast ligger källan i landskapets lägsta punkt, vid foten av höjder och sluttningar.

Följer renen

Renen flyttar, och efter den kommer människorna. För samebyarna finns en eller flera boplatser och dit återkommer familjerna under olika perioder på året. För skogssamebyarna är flytten mellan boplatserna inte lika tydlig. Ofta har de skogssamiska familjerna flera hus som de pendlar mellan, beroende på var renarna befinner sig.

Ett tillfälligt hem i Badjelánnda.

Här uppe i norra Sverige, i den sydöstra delen av världsarvet Laponia, har snön klätt in nationalparken Muttos/Muddus i sin vita vinterdräkt. Att besöka parken den här årstiden är något annat och står man riktigt still och lyssnar så kan man nästan höra tystnaden. 


Och visst är det så att ljuden dämpas och allt blir lite tystare när snön lägger sig. Det känns som att tiden saktas ner och känner du efter kan du höra dina egna tankar komma ikapp. Ett lugn breder ut sig i själen och kanske är just det anledningen till att så många väljer att besöka Muttos även vintertid. 

De stora myrarna som förvandlas till flyttleder på vintern är frysta och trots att det börjar bli ljusare och vårvintervindarna susar mellan träden så är vi mitt i vintern än. Förberedelserna inför våren är däremot i full gång och idag får du följa med Laponias gáhttár ja giehtadalle åbmudaksujtto/vaktmästare och handläggare för teknisk förvaltning, Anders Sandström, ut på fält.

Vedlasset som har fördelats i Muttos nationalpark.

_________________________

Anders menar på att det är ett bra snöläge i parken, sådär lite lagom mycket snö, och trots att han har tagit sig fram på skoter tror han bestämt att det även är bra skidföre. 

– Är det inte så att de som tar sig till parken såhär års vill skidra genom mycket pudersnö, de vill ju ha lite äventyr? Han skrattar. 

När jag ställer frågan om det finns några skidspår att följa så ser han lite fundersam ut en stund innan han svarar. 

– Ja, alltså det finns ju lite spår från folk som har rört sig genom parken, men man vet ju inte hur de har gått. Samma gäller också skoterspåren. Har man otur kan man hamna på ett spår från en skoter som har drivit ren och då kan man hamna helt galet. Men vi på Laponiatjuottjudus kör inte upp några spår. 

Förutom skid- och skoterspår har han även hunnit se lite spår av ren och räv. Renar finns det inte alltför många kvar i parken vid den här årstiden dock, de har redan hunnit flytta vidare. Däremot börjar fåglarna kvittra igen och har du riktigt tur lyckas du kanske få syn på ett lodjur i Måskosgårsså. Men då får du verkligen ha tur, nästan sådär mycket att du kan vara säker på att du vinner på lotto! 

Anders trivs som bäst med fältarbete och periodvis ser man honom knappt på kontoret, men jag började undra vad han egentligen gör när han är ute i parkerna. 

– Den här veckan har vi varit och kört ved till alla stugor i Muttos. Han berättar att det inte är det enda som behöver göras. 

– När vi är ute så gör vi allt ifrån att städa stugorna, bädda rent, gör brandskyddsöversyn till gasolkontroller. Men framför allt kollar vi så att allt i parkerna är i okej skick. 

I höstas renoverade han Nammávarrestugan, platsen han gillar bäst i Muttos. Sommartid i alla fall. Vintertid föredrar han Fågeltornet vid Muttosluoppal som sträcker sig en bit över trädtopparna. 

– Nammavárrestugan fick nya ytskick, en ny kamin, ny köksinredning och är nymålad. Nu är det bara den nya dörren som saknas och den kommer på plats om inte alltför lång tid.


 

Glöm inte att skriva in dig i gästboken på utsiktsplatsen vid Muttosagahtjaldak/Muddusfallet.

_________________________

Stugorna som är utplacerade med hyfsat jämna mellanrum går inte att boka i förväg. I vissa fall kan det kännas lite knepigt, men här gäller det att sikta in sig och hoppas på att stugan inte är fullbelagd när man kommer dit. I Muttosluoppal och Fallstugan är det störst chans att man får plats, stugorna har 9 respektive 12 bäddar. 

– Det är värre i Nammávarre, Manson och Arvidssonstugan, där finns det bara två-tre bäddar och man måste vara beredd på att det kan vara fullt. Då är det tält eller att gå vidare som gäller! 

Trots att det är mobiltäckning i stora delar av Muttos nationalpark så är en SPOT (en nödsändare) och en varm sovsäck Anders bästa vintervandringstips. 

– Man ska aldrig utgå ifrån att man har täckning, och en varm sovsäck är en självklarhet att ha med sig. Men det tror jag att de flesta vet om som ger sig ut nu, hoppas jag i alla fall.

 

Manson-stugan, en av de mindre stugorna i Muttos. Här hittar du tre bäddar.

_________________________

Till Muttos nationalpark tar man sig från olika håll på vintern, men den plogade vägen till Skájdde är nog helt klart det lättaste sättet att närma sig denna del av världsarvet. Här kommer du hela vägen fram till entrén och kan sedan följa ledmarkeringarna för att ta dig runt parken. Det går även att ta sig till parken syd-österifrån om man åker till Urdávrre/Urtimjaur eller Sarggavárre/Sarkavare, här behöver man dock ta sig betydligt mycket längre på skidorna innan man passerar nationalparksgränsen. 

– Det finns även en del som tar sig in från Porjus-hållet samt de som parkerar längs E45an för att sedan skidra in i Muttos. Det är också möjligt, här är det bara viktigt att vara medveten om att det inte finns några ledmarkeringar och att det är upp till var och en att navigera. 

– Man kan bland annat ta sig upp på toppen av Stubbá därifrån. Visste du att man kan se en sjättedel av Sverige från toppen när det är en riktig fin dag? Det är vad jag har hört i alla fall, om det är sant får du ta reda på själv, säger han och skrattar. 

Att Anders är nöjd när han får vara ute och jobba märks på hela honom när han dyker upp på kontotet igen, även om jobbet ibland innebär att ta hand om trasiga dasstunnor och skotta bajs. Det är svårt att vara annat än nöjd när man får spendera dagarna i så pass fin miljö. Till våren kommer han att befinna sig en hel del ute i Badjelánnda, vi väntar med spänning på en lägesrapport även därifrån. 

– Jag skulle vilja ställa en sista fråga, vad skulle du säga att man bör göra för att maxa sin upplevelse i Laponia? 

– Gå ut på natten och titta på stjärnhimlen, det och att uppmärksamma den öronbedövande tystnaden är mina två bästa tips! 

Muttosagahtjaldak/Muddusfallet på vintern.

Árasluokta är en vik vid Virihávrres östra strand. De sedvanliga videsnåren och slätterna med dvärgbjörk som kämpar för att snara fast vandrarens kängor. Västerut breder Virihávrre ut sig mot norska gränsen. Utspridda kring viken ligger några stugor, bodar och torvkåtor som alla ser övergivna ut.

Från en av kåtorna stiger det dock en rök. Kåtan är inte stor och på dess sidor och tak växer traktens gräs och blomster. Vid eldstaden sitter Svea Länta och bakar dagens bröd. Till sin hjälp har hon ett av barnbarnen. Med van hand vänder och vrider hon det runda brödet emot härden till dess att det gräddats ljusbrunt.

Svea är uppvuxen i trakterna av Kittelfjäll i Västerbotten. Per Anti Länta, som blev hennes man, var renskötare i Jåhkågaska tjiellde. När Svea följde sin man hit för första gången blev förälskelsen i platsen direkt och total.

– Omedelbart! Det kändes direkt att här vill jag vara, säger hon.

Det är 36 år sedan nu. Varje vår visste både jag och barnen att hit måste vi och här ska vi vara. Hon hade just bildat familj när hon för första gången kom till Árasluokta. Med ett spädbarn och två större. Den sommaren bodde de i tältkåta medan mannen, Per Anti, byggde den torvkåta de skulle bo i.

Árasluokta är en plats för intensiva veckor med kalvmärkningar och turistsäsong. För Svea är det ett ställe där hon får balsam för själen. Så fort hon får ledigt drar hon upp till fjällen. Och hon återvänder inte förrän hon helt enkelt måste, i slutet av augusti.

Innan 1960- talet fanns varken kåtor eller stugor kring viken. De grupper renskötare som levde i trakten bodde i tältkåtor lite överallt. Efterhand började man bygga hagar för kalvmärkningar vid Miellädno. När man på 1960-talet bestämde sig för att bli mer bofasta byggde man torvkåtor vid stranden av Árasluokta. Idag har kåtorna till största delen ersatts av stugor och kojor. Att bo vid sjöstranden gjorde det möjligt att fiska för mera än dagsbehovet. Flyget, som vid den tiden började med dagliga turer för att köpa upp färsk fjällröding, hämtade dagens fångst. Med flyget fick man även nyheter, bensin, matvaror och relativt färska dagstidningar. Detta gjorde att den lilla viken vid Virihávrre blev en fast plats för Jåhkågaska tjiellde under somrarna. Från midsommar till långt in i augusti.

Idag har livet kring viken vid fjällsjön förändrats. Så fort kalvmärkningarna är över i slutet av juli så lämnar de allra flesta Árasluokta. Kvar blir bara Svea och någon enstaka granne. Sonen Rickard arbetar som stugvärd i Badjelánndaledens stuga. Han ser till att de fjällvandrare som övernattar i turiststugorna finner sig tillrätta. När han inte har tid rycker Svea in.

– För Rickard är turismen en jättebra binäring. Utan den skulle han vara tvingad att åka ner och arbeta med något annat, säger hon, innan de sätter igång med renarna igen.

Samebyn Jåhkågaska tjiellde hör, vad gäller antalet medlemmar, till de mindre samebyarna i landet. Så länge Sveas man Per Anti levde bedrev han renskötsel. En syssla som son och dotter nu har tagit över. Området kring Árasluokta är byns sommarland. Österut in i Badjelánnda och Sarek finns vår- och höstlanden. Bortom dem börjar barrskogarna där deras renar betar vintertid. Liksom de flesta samebyar i landet är Jåhkågasska långsmal. Enbart några mil bred längs Unna Julevädno (Lilla Luleälven), men cirka 35 mil lång. Från någon mil väster om Árasluokta till skogarna öster om Jokkmokk.

Idag har sonen lämnat barnen i farmors vård. När brödbaket är klart så är det dags att ge dem mat. Menyn kan verka ensidig, men det är den barnen älskar. Stekt färsk fisk och nybakat bröd. Sju dagar i veckan. Så följer dagens stugvärdsarbete. Tillsammans med barnbarnen går hon bort till turiststugan, räknar in nattens gäster och tar betalt. Förutom detta är hennes roll som stugvärd att agera mentor, meteorolog och handelsman. Och för de gäster som så önskar delar Svea med sig av det hon vet om samer, renskötsel och naturen och naturligtvis om Árasluokta, platsen hon älskar.

– Nog skulle man syssla med något annat, egentligen, säger Elisabeth Vannar fundersamt. Men jag trivs väl med detta, och värdesätter den frihet det här innebär. En dyr frihet.

Skuollá är beläget på gränsen mellan Badjelánnda och Sareks nationalparker. Här har samebyn Sirges en större anläggning där de märker kalvarna i juli varje år. Arbetet tar ungefär en vecka och istället för det traditionella lassot har nu alla spön med en ögla i änden. Nu gäller det att snara de små kalvarna. Ingen i hagen får använda lasso. Arbetet går lugnt till och renarna går lugnt omkring i hagen.

Trots att vintern varit svår så har Per Anders och Elisabeth kalvar att märka. Barnen Sanna och Antaris har också stänger. I de allra flesta renskötarfamiljen har mannen eller kvinnan ett arbete, fast eller deltid. Men varken Elisabeth eller Per Anders arbetar med annat än renarna. Elisabeth säger att hon tidigare har försökt kombinera renskötseln med fasta jobb. Men det fungerade inte.

– Till slut gick det inte ens att ta vikariat. Det passade inte med det här.

De verkar inte särskilt bekymrade. Och klagar gör de inte.

– Om man trivs med något så satsar man på det. Och vi drar in på saker och ting. Vi lever enkelt, säger hon.

De stretar på med en levnadsstandard som medelsvensson inte skulle kunna drömma om att leva på. De maskiner de har är inte precis nya. Skotrarna är gamla och det medför att Per Anders tillbringar mycket tid i garaget där han mekar och fixar med dem.

När barnen var små och föräldrarna måste ut till renarna så ställde fastrar och farmor upp och tog hand om barnen, berättar Elisabeth. Utan dem hade det inte fungerat. För Elisabeth var omställningen stor. Då hon inte vuxit upp med renskötsel var det i början ett främmande sätt att leva. Men hon bestämde sig för att satsa på det här och se om de fungerade. Och på den resan är det.

Skuollá ligger inom västligaste Sarek. Österut börjar de många och trånga dalar som vindlar sig mellan topparna. Sommartid finns hela tiden vandrande turister som följer de orösade dalbottarna. Trots att det aldrig är horder av turister så kan de utgöra ett problem, enligt Per Anders. Just juli månad, då renarna skall äta upp sig och lägga på hull för vintern, störs de ideligen i sitt bete.

Den risk som de ser med att området nu blivit ett världsarv är att det kan bli mera populärt, speciellt för sommarturismen. De vill gärna ha möjlighet att reglera vandringsturismen i de känsligaste områdena.
– På vintern, från november till april spelar det ju inte någon roll, säger Per Anders. Men sommartid har jag sett att turister faktiskt flyttar med renar, precis som vi gör, när de kommer gående i dalbottnarna.

När morgonsolen börjar värma är det dags att släppa ut hjorden. Ett tecken på att märkningen gått lugnt till är att få kalvar blir kvar när hjorden släpps ut. De flesta springer upp på fjällsidan tillsammans med sin mor. För familjen Vannar väntar nu tältkåtan med mat och några timmars sömn. Innan nästa hjord tas in på kvällen.